Memoarer

Vad gör man med allt man inte minns, när man skriver sina memoarer?

Och är det verkligen nån som minns? Det fungerar ju inte alltid - om någonsin - som vi vill tro, med minnet. Hjärnan driver med oss. Freud blandar sig kanske fortfarande i med sina bortträngningar och sublimeringar och andra smarta mekanismer. Modernare gubbar och gummor blandar sig också i.

Vi ser det vi är vana att se. Det som inte stämmer med självbild och annat når oss kanske aldrig.

(Mobbad, ful och fel men han säger att jag är fin? Tror ni det gick in?)

Och så söps det en del.
Så det är lätt att minnas fel.

Och varför och för vem ska man skriva.

Jag vill reda ut för mig själv vem jag var, vem jag kunde ha blivit och om det hade varit bättre så. Jag tror inte det. Av någon anledning var det nog tänkt såhär.

Det var stort att upptäcka att jag faktiskt kunde förändra saker, när jag kom på att jag var värd ett bättre liv.

I och för sig hade jag det bra (hur bra?) de sex första åren och det är viktigt. En bra grund att hitta tillbaka till när jag kom på att jag skulle kunna ha ett bättre liv (igen).

-----

Jaha, ska det här svamlet ha ett foto också? Då får det bli dimma. Saker jag nästan ser, men de träder aldrig fram ordentligt. Något i mig vågar inte. Men jag tror jag vill minnas även de svåraste stunderna...