Det fanns en tid då jag satt här och längtade att få gå och lägga mig.
Att ligga var smärtfritt och underbart; det som störde ibland var bara lite lätta spasmer. Det gjorde aldrig ont.
Nu sitter jag här och har ont i ryggen, vanligt gammalt ont i ryggen, som jag haft sedan jag jobbade vid en maskin på Ericsson. Och jag borde längta till sängen, men jag är nervös. Jag vet aldrig när nervsmärtorna slår till. Ibland slår de till fast jag tagit ett piller, ibland slår de inte alls till fast jag inte tagit något piller. Jag har aldrig en aning, men jag börjar gruva mig för att lägga mig.
Jag måste i vilket fall diska först och städa lite mer, för det närmar sig helg igen. Inget ont i det, tvärtom. Min käre, käre gubbe är det jag lever för. Men förberedelserna är jobbiga ibland.
Och inte kan jag skriva just någonting utan Expressen längre.
Men förlåt att jag gnäller. Jag kan skriva med Expressen och jag älskar min gubbe. Och jag lever! ("lever")
Och ibland får jag se solnedgångar utan fönster emellan.
