Vilken slags blogg?

Ja, vad är detta för slags blogg egentligen? Inte en superaktiv i alla fall. Trots varmt, fuktigt, mycket tungt och tryckande väder vill hjärnan gärna skriva, men ingen annan del av mig vill. Särskilt inte höften. Inte handen. Inte munnen heller, vilket väl är det största problemet. Men jag finns. H finns, om än på distans. Men han fanns här hos mig på midsommarafton! Härligt!

Om åska skulle jag skriva mer, men det passar ej så bra nu. Den är i närheten mest hela tiden så jag tror jag stänger ner. Adjö så länge, en vacker höstdag är jag pigg igen!

AC, åska, H

Kryptisk? Nädå, det betyder att AC:n går, åska ser ut att närma sig, liksom min käre H. Alltså, han ska närma sig, för färdtjänst är beställd till 16.00. Hur och vad vi kommer att orka i detta tryckande väder, det återstår att se. AC:n kan inte ta undan allt och jag är dessutom för snål för att köra på kyla hela tiden. Och fast mitt bo är litet har den för dålig kapacitet. Men visst hjälper den. Ännu mer hjälper det nog om det faktiskt blir en rejäl åskurladdning. Jag både vill och vill inte. Det brukar kännas suveränt skönt efteråt. Och jag känner mig rätt trygg såhär i en stad, men oroar mig för att datorn ska slås ut. Det kan ju hända även om åskan slår ner långt, långt bort. Så jag stänger nog av nu ett tag, innan jag lägger mig och sover middag. Det hjälper också till att göra lägenheten mindre varm.

Att jag är rätt åsktrygg i staden skulle jag kunna utveckla sen. "skulle kunna" och "sen" är praktiska, vaga ord. Inga löften!

Jodå

Jag är trött, men ska i alla fall bekräfta att H var här. Jobbigt och mysigt. Vi måste nog skaffa lite servicefolk, åtminstone en kombinerad kock, servitör, städare och diskare! Vi orkar inte... Men på något sätt fick vi till lite mat ("mat") och umgås orkade vi. Att vila tillsammans i sängen är inte sämsta sättet att umgås. Verkligen inte illa. Lite lek vid datorn blev det också. Jag är glad och tacksam att du finns, käre H!

Värme?

Det bådar inte gott att jag kokar bara jag tänker på att röra mig och det är bara 15-16 grader ute och knappt 20 inne. Det kan bli mer än trettio ute och tjugofem inne, i värsta fall. Vad gör jag då? Tar in en vilstol till badrummet och sitter där, så kanske jag tar mig över till toaletten när jag blir nödig. Plats för vilstol på badrummet? Nänämensan! Men när jag tänker efter är nya duschstolen så himla skön att jag kan sitta där.

Kanske, kanske får jag besök idag, men han med stort H gillar inte heller värme. Ja, hur var det nu, var det varmt? Nej, men väldigt fuktigt och det gör det hela värre. Vem som ska fixa fika åt oss om han kommer, det vete sjutton. Och på köksbordet står pärlburkar som jag inte orkat ta bort. Inatt, när jag skulle ha gjort viktigare saker, jagade jag förrymda pärlor - många - runt köksgolvet, så jag orkade inget annat.

För övrigt måste jag kommentera en sak jag hörde på nyheterna i morse. Flamskyddsmedel i grillkorven! Vad skulle jag säga om det nu då? Jag hittar inte orden... Fast jag med min strokeskadade H, som fortfarande har högt blodtryck, bör väl tänka mer på salthalten. Vi handikappade tenderar att äta en del korv, eftersom vi inte orkar laga mat. Varför vräker de i så mycket salt? Något behöver tydligen döljas. Själv har jag haft, och har troligen, lågt blodtryck, så jag behöver inte vara lika rädd för saltet, men det smakar ju f-n när det är för salt!

H var här igår!

Ja, käre H var här igår! Det var tre veckor sedan sist vi träffades. Vi är två slitna personer med diverse krämpor och brister, men vi fick till både mat och mysigt umgänge. Det allra bästa hann vi också med och då syftar jag förstås på närheten. Exakt hur den såg ut tänker jag inte berätta, men hans hud mot min fick jag känna. Hans doft. Smaken av läppar och andra kroppsdelar. Öron och sånt. Han har blivit ett antal kilo tunnare men känslan är densamma. Även dåliga handen fick vara med och kramas, så gott den kunde. Känsel har den och det är bra för den att få uppleva så mycket som möjligt, så stimuleras nog nya nervbanor.

Sen har det gått en måndag och det vete sjutton hur den försvann så fort. Jag har inte ens varit ut. Men jag är bra på att fördriva tid utan att det märks speciellt mycket i mitt hem, bortsett från att saker sprids och dammängden ökar. Det mesta av disken sen igår står också kvar. Men det kommer nya dagar. Hoppas jag. Om jag så ska vänta tre veckor igen är min H värd att vänta på. Och jag har trevliga stunder för mig själv också eller med honom på Skype eller i vanlig telefon. Vi pratar nog mer än många som är gifta!

Nyare nyhet

Det blev magnetröntgen för H idag. Tack och lov! Inte säkert man hittar något roligt, inte ens troligt, men det måste ju undersökas vad som är fel. Han är kvar på ortopeden inatt också, sen får vi se. I bästa fall finns en läkare där imorgon som kan tala om vad de sett, men man kan inte vara säker.

Jag? Kanske ska leta mig en film. Sedan jag läste boken Dödahavsrullarnas hemlighet fick jag lust att se om filmen igen, även om jag vet att den ser på saken på ett helt annat sätt. Mycket har hänt sedan boken skrevs och det hittar jag bättre på Internet. Men själva arbetet är fascinerande även om det är skurkar (katoliker) som utför det även på filmen. Måste kolla det!

Jag borde verkligen städa men hittar ingen sko som passar på min vänstra fot så det är inget bra läge för gående. Fast jag kan sitta och städa de närmaste ytorna. Alltid något.

Hm, får man ostraffat skriva som ovan? Det visar sig väl, om så inte är fallet.

Rättelser och nyheter

Som så ofta – trots att jag nu inte skriver ofta - skriver jag först och kollar fakta sen. Min stil är då inte att rätta i det felande inlägget utan skriva in rättelsen efteråt. Kanske förvirrande för eventuella läsare, men det visar lite på min förvirrade värld, så jag kör vidare så.

Sanningen om H:s sjukhusvistelse är att han hamnade i skamvrån på ett fyrabäddsrum. Det är alltså en person för mycket på rummet och hans extraplats, som kanske används ofta, har fått namnet ”skamvrån”. Sen fick jag veta att det även ligger en person i dagrummet . Kanske finns patienter på fler provisoriska platser också, som H inte upptäckt än.

Hur trevligt är det att, kanske som svårt sjuk/skadad ligga i ett dagrum, där folk till exempel vill titta på TV? Och hur praktiskt är det att ligga inklämd i en vrå när man till exempel ska upp på toaletten ibland på natten, är extra vinglig på grund av stark medicin och går med rullator?

När det gäller medicinen har jag nu fått veta att man ger en kur med Taradolsprutor i kombination med paracetamolpiller. Skillnaden mot medicinen han fått förut är att detta även är inflammationsdämpande. Sista sprutan i kuren får han idag, torsdag.

Nyss fick jag veta att han träffat en läkare idag och att det kommer att bli röntgen sen, men läkaren visste inte när. Eftersom det låg en döv person i rummet och en syster försökte prata med den personen, var vi tvungna att avbryta samtalet så länge. Mobil med headset tar in omgivningsljud mycket bra! Och jag är också halvdöv, förutom att jag har en ms-hjärna som inte kan sortera bort onödig information.

För övrigt lyser solen men luften är sval, så jag kan leva vettigt ett tag till, fast det är sommar. Jag fryser, så länge jag sitter stilla, för sovrumsfönstret står öppet.

Leva vettigt förresten? Är det vettigt att inte kunna träffa sin älskade då och då? På söndag blir det tre veckor sen sist, men då och då kanske kan betyda en gång i månaden? En gång i kvartalet? Ja, kanske om man bor i olika länder, men inte om man bor 13 minuter från varann!

Någonstans i Sverige

En man som fick stroke för snart tre månader sedan och därtill ischias för en månad sedan är nu intagen akut på vårt sjukhus. Alltså min käre H. Han har legat där över natten, fått först en dunderspruta smärtstillande som funkade någorlunda, sedan en till som inte funkade. Till slut blev det en morfinspruta, som hjälpte bra, vad jag förstår. Sådana kan man få var sjätte timme. Den kloke akutläkaren säger att han måste få sova och det håller kloka jag med om. Nu ligger han tillsammans med fyra andra personer i ett extrarum någonstans på ortopeden. Där är det även för övrigt kaos. Ingen läkare kommer att gå rond, inget verkar veta om det alls finns någon läkare. H säger att han inte tänker ligga där bara för att få smärtstillande, i så fall far han hem och åker på Rehab och tränar som vanligt imorgon. Det han – och jag – önskar, nu när han är där, är att han får göra magnetröntgen. Vi måste gå till roten med det onda nu!

Vi säger jag, som om jag har något att säga till om. En gammal särbo sedan 8,5 år ska väl inte komma här och komma. Nej, men jag försöker i alla fall hjälpa till att förmedla information. Och håller tummarna att han får göra magnetröntgen, vilket akutläkaren också nämnde, och att det de hittar går jobba vidare med på ett vettigare sätt. Och att H orkar kämpa vidare. Syster på Rehab och jag tycker också att han tills vidare ska tillåta sig att stanna där och vila, helst även sova, för att hämta krafter. Även om det är med hjälp av morfin.

Positivt: i måndags när han var på Rehab visade han att han kunde göra en ny rörelse med den dåliga handen! Både de på Rehab och jag är mycket imponerade och glada att det ändå gått framåt med vissa delar av kroppen. Jo, han har ju kämpat på med handträningen, trots smärtorna och trots svullnad av handen på grund av lymfproblemen.

Jag? Vägde mig i morse och nu väger jag ungefär tre kilo mindre än vad jag oftast vägt på senare tid, ändå har jag inte bantat. Dock är jag medveten om kolhydraternas negativa inverkan, så jag har ätit köttiga saker och grönsaker mest. Med köttiga saker menar jag tyvärr även korvar. Och att jag inte kokat ris och liknande beror mest på att jag inte orkat. Men ändå...