Liv och död

Två sidor av samma mynt?

Får jag sitta här och vara livlig när vissa nära kära ska på begravning?

Har jag anledning att vara livlig?
Ja, om jag jämför med vissa. Nej, om jag jämför med andra.

Jag ska i alla fall bete mig som vanligt, om jag låtsas att det är torsdag. Träffen med käre H blir denna gång imorgon, lördag. Idag ska alltså han med flera på begravning. Jag är rätt van men tycker 60 år är alldeles för tidigt för döden. Jag är själv där, 60 alltså.

-----

Fotot knäppt med vanlig gammaldags kamera någon gång när jag kunde vandra som jag ville nere vid sjön

Livligare?

Jodå, igår var jag ut för första gången år 2016.

Skönt, blåsigt, superväg, superramp, bra priser, god mat ("mat")...

Det var allt, jag ska sova snart. Fötterna trilskas men det gör sällan direkt ont, men visst håller det mig vaken ibland...

Lite liv finns

Men det är matt.

Evig kyla, evig snö.
Det är 14 dagar idag sen jag var utanför dörren. Ingen katastrof, mat finns. Och blir det verkligen tomt finns näthandel och hemkört.

Men ändå.

Men ändå...

Men jag ska inte lida och deppa.
Varför skulle jag lida och deppa?
Alla har det värre, grymma tanke.

Min käre H finns tack och lov, men på grund av kylan kan inte vi träffas normalt heller. Hans dåliga sida blir ju så fruktansvärt stel av kyla; inte så lämpligt med bilkörning då. Inte gående heller.

Men det finns andra, i mina tankar just nu en viss person, som mist sitt livs kärlek i cancer. Fira 33 år som gifta, vara lyckliga - och sen cancerbesked. Efter knappt ett halvår vara ensam.

Döden är en del av livet och de flesta drabbas.

Men ändå.

Ja, jag är jämförelsevis lycklig. Och nyss åt jag en kvällsmacka med den ljuvligaste ädelost, fast jag inte handlat på 14 dagar. Sen att jag slog sönder min nya kamera och sen mobilen och ramlade illa med rullatorn, det är sånt man får tåla.
-----

Fotot: Övre, högra delen av en halo. :-)