Trots allt

Jag har i alla fall skrattat, tokskrattat faktiskt, fast det egentligen är så deprimerande. När jag ska sova middag läser jag alltid lite grann först, om jag inte är helt slut. I dag tog jag en bok jag fått av H, ”Tjuvlyssnat” och den är faktiskt helt suverän! Mycket går läsa på hemsidan, Tjyvlyssnat och dit kommer visst nya saker hela tiden, men det är roligare att ligga eller sitta och läsa i en bok.

Det är Mors Dag och H är eller har varit hemma hos mor med gubbe och jag väntar på att få höra hur det har gått. Han har fått en utomhusrullator och köpt ny kamera nyligen, så jag hoppas han kunnat vara ute och knäppa i alla fall lite kort. Vad jag har sett har vädret varit bra.

Jag? Är jävligt less på mina fötter, skor, stolar och domnande ben! Och Voivce Xpress tycker inte alls om mig och min dator längre. Den hänger sig efter bara några minuter! Vadå, för fullt på hårddisken? För många program öppna? Sällan!

En vecka av vånda

Ja, bättre än så blev det inte den här veckan heller. Några fantastiska timmar förra söndagen, sedan har allt varit ungefär på samma sätt för H. Smärtor, smärtor, smärtor. Ändå fortsatt träning på Rehab, så gott han kunnat. De har även försökt hjälpa honom så gott de kan, med ischiassmärtorna. Att vila på en psoaskudde ger lindring en stund, men tyvärr är det inget hjälpmedel som man kan få eller få låna utan en sådan måste man köpa själv. Det blir ungefär 700 kr med frakt. Han fick tips att man kan tillverka en av en kartong med de rätta måtten – 30 x 40 x 50 – och en sådan kartong råkade jag ha hemma, så jag har ordnat en sådan provisorisk psoaskudde. Hjälp med transport fick jag av arbetskamrater. Lite lindring har han fått, när han legat med benen på den, men det har inte blivit perfekt, kanske beroende på att hans säng är för mjuk. Vi vet just nu inte om han tar sig upp från golvet, om han lägger sig där.

Jag har i alla fall en träningsmatta som jag ska se till att han får. Bra att ha om han vågar testa golvläge. Han får testa imorgon hos arbetsterapeuten om han kan ta sig upp från golvet. Det har han tränat på men nu har kroppen tappat kraft, så vi vet inte hur det fungerar.

Allt är så vansinnigt sorgligt!

Och vi har inte kunnat träffas mer. Nu när det blir ny månad kanske han kan satsa på att utnyttja färdtjänsten, om han alls har ork. Det är en månadsavgift man måste betala, så fort man har åkt en resa en månad, så det är inget man utnyttjar när det är bara ett par dagar kvar av månaden. Dessutom blir det väldigt mycket utgifter för honom nu med sjukresor, medicin och träning/ läkarbesök. Han fick i alla fall frikort för sjukvård veckan som var, så det är lugnt ett år framöver.

Mindre lugnt är att sommaren närmar sig, så det är mycket som stängs. Rehab till exempel. Den sjunde juni har hans sista träningen där och sedan en träff med kuratorn den tionde. Sen är det slut på Rehab för säsongen. Kanske, kanske kan han få fortsätta träna lite i höst, eftersom det gick så fruktansvärt dåligt nu, men det är inget vi vet säkert än. Hjälp av kommunens arbetsterapeut och arbetsterapeut kan han få i alla fall. Vad nu de kan göra. Arbetsterapeuten kan i alla fall ordna mer hjälpmedel hemma så han orkar ordna mat, diska och sånt.

Jag? Jag är ledsen och rädd och bedrövad. Själv har också ont här och där och våndas inför kommande värme, men vad tusan, det är en droppe i havet jämfört med det han upplever nu. Svåra nervsmärtor har jag provat på, om än bara ett fåtal gånger och korta stunder, men kanske kan jag ändå ana vad han upplever. Det värsta för mig är att inte kunna göra något för honom. Inte ens kunde smeka honom så det möjligtvis skulle kunna framkalla lite smärtstillande och lugnande ämnen. Ingenting kan jag göra!

Och jag tänker inte försöka släta över med någon rolig bild den här gången. Det här är tydligen livet.

H var här!

Ja, H var här idag i ungefär tre timmar. Underbart! Stökigt! Två röda rullatorer. Onda ben och ryggar, men det märktes inte så mycket ändå. Närhet! Äntligen!

Och ikväll satte jag plötsligt igång igen att pilla med mina kära pärlor. Det är precis som att... nu kan jag unna mig igen? Eller hur funkar jag egentligen? Det vete tusan.

Men H var här! :-)

Upp i det blå igen

Imorgon kommer H hit! Om inget oförutsett inträffar. Men jag tror det funkar, jag vågar vara glad och förväntansfull. Fast sånt är farligt. Han får lifta med släktingar som ska in till stan och så blir han här kanske 2-3-4 timmar. Spännande, bökigt, trångt med två rullatorer men ack, så ljuvligt!

Om jag nu hade några vettiga möbler. Om han mådde lika bra som jag av att ligga på sängen och mysa. Men sånt vill inte ischiasen veta av. Den protesterar å det bestämdaste, men det gör den i och för sig mot nästan allt. Ibland kan det gå bra att sitta, konstigt nog, och jag ska bädda fint i min mysiga fåtölj och så får jag sitta så nära jag kan i en annan stol.

På tu man hand med min kära gubbe för första gången sedan söndagen den 14 mars. Samma underbara gubbe men ändå en helt annan gubbe. En erfarnare gubbe men han har fått erfarenheter han gärna hade fått varit utan. Måste man nödvändigtvis veta vad en stroke är, inifrån?

Imorgon kommer jag ändå mest att se det friska, fina hos honom. Men visst kommer jag även att klappa om den dåliga handen och kanske ge ryggen lite Reiki. Det skadar inte.

Ner på jorden igen

Sedan jag skrivit förra inlägget pratade vi i telefon - H och jag alltså - och jag fick veta att han hade ramlat. Igen. Förra gången landade han mjukt men denna gång blev det ett hårdare fall. Det lät inte som han blivit skadad men vissa saker märker man inte direkt.

Han är lite hastig och lite för tuff, men det verkar inte som han gjort något större fel denna gång. Det dåliga benet vek sig!

Jag lugn? Det skulle krävas enorma mängder blått och kanske dessutom stora mängder av något narkotiskt preparat för att jag skulle bli lugn nu. Jag har kvar lite stesolid, sen den akuta perioden så blir det kris kan jag ta en sådan. Eller ska jag träna på att ha tillit kanske. Oro lönar sig inte!

De blå hästarna

På två dagar har det rullat in tre blå hästar med min post. Tänk, tre hästar! Det måste betyda något alldeles speciellt. Det sitter dessutom en nyckelring på varje häst, vilken också måste vara med på ett hörn i mina funderingar. Hästarna är platta, men har en viss tjocklek, är alltså inte bara som ett papper. De har inga ögon. Jag har svårt att avgöra om materialet är trä eller plast, men det ser ut som trä. Har en viss trästruktur. Ja, jag lägger in en bild också.

Utan att söka på Internet eller slå i drömböcker och symbollexikon tänker jag såhär:

Blått är lugnande och svalkande. Den färg som de flesta har som favoritfärg, men som jag har (alldeles för?) lite av. Jag är mer åt det gröna hållet.

Blått motsvaras av halschakrat. Kommunikation tänker jag.

Sväva i det blå är ett uttryck som dyker upp, alltså inte ha riktig kontakt med jorden och verkligheten.

Blåögd, naiv.

Häst står för kraft – hästkrafter - och även sexualitet.

Tänker på pappa, som alltid hade häst, så länge han var någorlunda frisk. Arbetshästar, men de var även snälla familjemedlemmar.

Talet tre: Alla goda ting… Tredje gången gillt. Treenigheten, alltså fadern, sonen och den helige ande. Triangel. Triangeldrama.

Ringen? Giftermål? Om jag tänker cirkel kan det innebära att cirkeln är sluten.

Jaha, vad kan då detta betyda för mig?

Tredje gången gillt är jag inne i, när det gäller förhållandet med H. Något triangeldrama på gång? Skulle vara med hans mor då. Nej, det är lugnt. Jag är glad att han får hjälp!

Lugnande blått behöver jag mer än någonsin, sedan han blev sjuk. Det var ändå riktigt positivt, tills han fick ischias. Nu är jag mycket orolig, bland annat för att blodtrycket ökar av smärtan. Minst lika jävligt är att han inte kan träna på ett vettigt sätt; risk att mycket av det han byggt upp går till spillo. Blått behöver jag även som svalka. På något sätt måste jag få träffa honom – två veckor sedan sist – men värme hindrar mig.

Hästkrafter behöver jag verkligen, för varje liten grej jag ska göra, framför allt för mitt gående. Om jag vågar åka till H har han flera grader för varmt inne för att jag ska orka gå med rullator. Men med extra hästkrafter går det ändå. Eller svävar jag nu i det blå?

Ringen? Nej, inte giftermål! Eller?

Lustigt nog beställde jag för första gången på länge ett blått plagg till min överdel, för någon vecka sedan. Annars går mina överdelar mest i orange, rött, gult, rost och liknande. På senare tid gärna glatt mönstrade.

Nu ska jag alltså coola ner, ta mina nya hästkrafter och besöka honom, så tredje gången gillt består. Jag ska vara så cool att jag kan sänka hans blodtryck. Det gör jag även via oxytocinet som utsöndras när jag smeker honom. Men när jag friar då skjuter hans blodtryck i höjden igen av förskräckelse!

Chansa på söndag? Den ser ut att bli sval. Åka med vanlig taxi, eftersom jag inte kan ha rullstol utan bara rullator.

Ja, jag vill försöka, fast jag blir så nervös – eller är det glad och kåt jag blir? – vid tanken, att hjärtverksamheten ökar. ;-)

Eller… jaså, är ni fler som fått blå hästar? Så jag är i alla fall bara ute och svävar i det blå? Nåväl, jag har haft roligt medan jag filosoferat!

Något annat

Jag önskar att jag kunde skriva om något annat än stroke och multipel skleros. Jag har väl förresten lovat att skriva om något annat, eftersom bloggens namn även innehåller ordet ”lek”. Antagligen betyder det den tredelade titeln att det ska vara en tredjedel av varje ämne. Ajaj, då ligger jag verkligen illa till. Bäst att fylla på lek-delen lite.

Fast först måste jag berätta att H är hemma hos sig och jag är hemma hos mig. En ganska normal dag hittills, eftersom vi har haft ett litet Skypesamtal. Det blev inte så långt, eftersom han skulle fortsätta göra sig i ordning för det första besöket på Öppen Rehab. Dit åker han taxi, i form av sjukresa. Ändå inte billigt, men det finns högkostnadsskydd så det blir inte hur dyrt som helst. Ischiasen är lika jävlig ungefär, men han ska i alla fall försöka träna, så gott det går.

Hemma hos mig finns också ett ont vänsterben, eller rättare sagt en ond vänsterhöft. Jag ska ju försöka vara smärtsolidarisk och det går hyfsat, men blir inte helt perfekt. Jag har fortfarande inte ont när jag ligger, så jag är hästlängder efter H när det gäller smärtor. Inte har jag ofta sendrag på nätterna heller, möjligtvis lite små spasmer ibland. Men jag går inte gärna, för ont gör det.

Nu har jag i alla fall pratat både stroke och ms, kan jag ändå betrakta detta inlägg som ”lek”? Det får ni eventuella läsare bedöma, när ni betraktar konstverket ovan. Jag fattar inte varför jag inte skriver datum på saker jag skapar nuförtiden, men detta är gjort relativt nyligen; 2008 eller 2009. Ett sån där härligt spontan lek, när jag fick för mig att klippa sönder en boktidning från Livsenergi.

Apropå det hade jag egentligen tänkt skriva ett inlägg med titeln ”Ett liv utan limstift”. Det får bli en annan gång. Det går bra att skriva såhär, med Voice Xpress, men är fortfarande inte – och kommer aldrig att bli – som det spontana skrivande jag ägnade mig åt förut. Xpressen borde kunna stå på hela tiden, men det går ju inte. Suck!

Och innan jag fick till bilden någorlunda - den var för stor att skanna - har det hänt mer, för detta skrev jag på morgonen och nu är det kväll. Men så är mitt liv, allt går så lååångsamt!

Höga berg och djupa dalar

En djup, mörk dal var det häromdagen, när jag fick veta att H:s blodtryck plötsligt var jättehögt igen, trots medicinen. Lika högt som när han kom in på akuten! Detta fick jag veta en morgon och jag skulle besöka honom på kvällen. Av någon anledning fick jag inte veta mer under dagen, men när jag var där fick jag höra att läkaren sagt att det berodde på de svåra smärtorna av ischiasen. Och vid nästa mätning hade trycket gått ner igen, så det var hyfsat. Men jag visste alltså inte det, så en stor del av den dagen användes till oro, oro, oro, för att inte säga skräck!

När jag kom dit såg han fin och stark ut och gnällde verkligen inte mycket på ischiasen. Han demonstrerade den dåliga handens nya färdigheter. Handen låg bredvid kroppen men han lyfte upp den på magen! Han kunde böja i armbågen och alltså lyfta upp den nedre delen av armen. Dessutom kunde han röra fingrarna mer. Jag blir så jättelycklig för hans framsteg! Så då var jag plötsligt uppe på det höga berget igen och rosenröd var himlen...

Men ischiasen är inte kul. Och nu återstår bara lite träning på fredag, innan det är dags för Öppen Rehab. Han har gjort det mesta av träningen hittills, trots smärtan, men nu ska han alltså åka sjukresa till Rehab ett par gånger i veckan och träna dels med arbetsterapeut, dels med sjukgymnast. Samtal med kurator och läkare kan det också bli. Kan han utnyttja tiden och fungerar det verkligen att träna under dessa omständigheter? Han är otroligt envis och tjurar på in i det längsta. Är det bra eller dåligt i detta fall? Nuförtiden heter det att man ska röra sig när man har ont, så jag får anta att det är bra.

Idag hade i alla fall läkaren sagt att han ville behålla H på Rehab över helgen. Jag är då glad om han stannar för sist han var hem blev det då varken träning eller vila under helgen.

Jag? Var ut med lite sopor och handlade mat idag. Klädde mig för vår men det var vintervindar så vissa sopor pallade jag inte med att åka bort med utan tog med dem hem igen. Men det var bara lite metall och några små glasburkar. Annars sorterar jag mina urklipp om hälsa och passar på att läsa. Jag är medveten om att en del är gammalt, men det är sällan sämre för det. De gamla hälsogubbarna till exempel visste nog vad de gjorde. Ofta i alla fall. Tänk till exempel att en del visste för länge, länge sedan att kli var nyttigt för oss människor! Att brödet som bakades av det vackra, vita mjölet som blev över när kliet var bortrensat, var bara skräp.

Gamla nyheter om högt blodtryck och ischias hittar jag också och dem lägger jag i en särskild hög. Nu ska jag ut på Internet och kolla vad som hänt med idén att behandla ischias med Remicade. Inte för att jag är någon pillerälskare utan snarare tvärtom. Läkemedelsnamnet är så bekant att jag måste ha kommit i kontakt med det i ms-sammanhang. Jag misstänker att det har svåra biverkningar. Kanske fick man lov att sluta använda det. Jag återkommer kanske med svaret en vacker dag.

Rosenröd är inte verkligheten

Jag målade det mesta i rosenrött sist, men sådan är inte sanningen riktigt, varken hos mig eller H. Onda ryggar, vånda för den totala hemgången, vånda för sommar och värme, rädsla att inte kunna träffas... Listan på problem är lång. Men visst ska vi fortsätta att nå de små perfekta ögonblicken ibland. På ett eller annat sätt. Hans ischias ska gå över, mitt dåliga ben (också vänster!) ska gå flytta utan stora smärtor, vi ska båda vara smärtfria en stund, liggande tätt ihop. Värkpiller? Jo, visst. Jag som är stor pillermotståndare, i varje fall på senare år, har måst böja mig. Reliv, inget värre, men ändå. Det tar på levern och vissa som gått på paracetamol lever inte längre.

Vilket tjat om liggande! Ja, men min kropp är så trött och den mår bra när den ligger ner, även utan piller. Och jag vet hur ljuvligt det är att krypa ihop intill H. Måtte åtminstone hans ischias släppa! Men det är inte lätt när han ska träna sitt dåliga ben och har lätt att få ischias. Jag har själv varit nära så jag är förstås förskräckt när mitt rygg-/höftonda tilltar. Men kanske är det den här sympatismärtan jag verkar som ta på mig ibland. Eller tvärtom; det är han som tagit på sig sympatismärta för mig! Jag var långt före honom med mina problem. Eller hur det nu var. Diverse ohälsa har han med lidit av länge.

Snart får jag besök, en relativt pigg syster som kanske hjälper mig med några saker; sätta i lampa i hallen t ex. Men framför allt ska vi väl prata och ha kul. För det brukar vi lyckas med, trots alla våra bekymmer. Det är knappt jag törs kalla mitt elände för elände, när jag tänker på den som relativt nyligen mist ett underbart barnbarn på grund av hjärntumör!

Giftig framgång

Jag ska skriva i alla fall några ord. Måste kommenteras fast jag är trött i tassarna och inte vill skrika till Xpressen nu. Besök hos H igår alltså (tittar på klockan – jo, det är fortfarande lördag).

Redan dagen efter giftinjektionen kunde H röra flera fingrar, var för sig alltså, inte dra ihop hela handen som i en spasm! Helt otroligt! Dessutom flyttade han lite på underarmen när jag tittade på. Han demonstrerade även hur han kunde röra det dåliga benet. Och så gick han en sväng utan stöd fast han inte riktigt får... Det här verkar i alla fall bli kanonbra!

Nu är han hemma hos sig igen och jag är här. Men vi har i alla fall Skypat en rejäl omgång och pratat lite i vanlig telefon ikväll. Han berättade att det var 24 grader hos honom redan nu så jag har inte så stora förhoppningar om att kunna hälsa på. För övrigt försöker jag städa, för det är nog inte så långt borta nu att han kan komma på besök. Snubbelrisker måste undanröjas. Jo, det är bra för min egen del också. Inget färdtjänstbevis än för H, men jag skulle tro att det kommer snart.

Vilken tanke, vilken ljuvlig tanke, att vi snart kommer att få känna riktig närhet igen. Ligga intill varann och bara finnas.

Inte ropa hej, nej, men det bara måste vara nära…

Längtar så!

Han/ hon/ det/ något...

"Det här är P1 och klockan är tolv"

Och alldeles nyss gick solen i moln. Jag tror han/hon/det... är med mig idag också.

Nu skönhetssömn (?) med kyla runt halsen och drömmar om att få vara nära - åtminstone med någon liten del, en hand eller så - käre H ikväll igen.

Positivt tänkande och gift

Med positiva tänkande idag ser ut så här: Regn, regn, regn eller ännu hellre bara mulet, mulet, mulet blir det efter klockan tolv i dag. Då har jag chansen att än en gång ta mig till H på Rehab. Just nu gassar solen som bara den, om man du kan göra ett sådant uttalande klockan tio på morgonen, när solen befinner sig på den sida av huset där jag inte har några fönster. Och temperaturen är inte hög, bara fem plusgrader enligt tidningen. Men jag är jättenervös för kvällen. Har bokat resa den vanliga tiden, 18.30, men det måste vara svalt i min lägenhet för att jag ska kunna ta mig till rullstolen. Och det måste vara en vettig buss för att jag ej ska dö av värmeslag. Nu är vägen dessutom längre, på grund av vägarbete. I måndags, när jag var på Rehab var det kris i bussen. Taskig buss, chaufför som säger det ej lönar sig att köra AC i en sån buss, men körde väldigt lugnt och fint så resan blev ännu längre. Och så den extra svängen runt vägarbetet. Och troligen värme på... Vissa chaufförer - de flesta - vågar jag be om nåd, men några känns lite stramare och då sitter jag där och lider.

Xpressen strejkar så nu kan jag ej skriva många ord om gift. Vi har i alla fall inte gift oss, H och jag, däremot fick han botox igår! Eftersom jag ej orkar skriva kopierar jag ur en artikel Från Läkemedelsverkets sida

”Botox innehåller som aktiv substans botulinumtoxin typ A. Botox är sedan tidigare godkänt för behandling av vissa fokala dystonier samt fokal spasticitet i samband med spetsfotställning hos barn och fokal spasticitet i handled och hand hos vuxna patienter efter stroke.”

Man tror på Rehab att han kommer att ha större chans att träna upp handen och armen om han slipper spasticiteten, som tydligen blivit ännu värre. Spännande och kusligt! Han verkade i alla fall ok enligt dagens godmorgon-SMS.

För övrigt hade han klippt sig sist jag var på Rehab. Inte för att utseendet spelar så stor roll, men att åter få se hans underbara ögon fick mig att bli kärare än på länge!

Nu kom Expressen i gång igen, men jag avslutar här i alla fall, tills vidare. Jag ska kontrollera att jag inte stryper mig med kylhalsduken som jag fäst runt halsen. Det börjar kännas oroväckande…

Tur det är måndag

Tur det är måndag igen så jag kan hälsa på H en stund igen. Det är ju evigheter sen! Det var i onsdags, snart en vecka sen. Jag fattade visst inte att jag inte kunde hälsa på när han var hemma? Jodå men… på något sätt trodde jag väl ändå att han skulle vara närmare. Att åter få uppleva lite av vårt vanliga ”distanssamboskap” per Skype. Fast det blev knappt så ens. Jo, lördagskväll hade vi en stund. Mysig stund, när jag hör hans röst så bra som han satt intill mig. Småprat om diverse. Vi tittade bland annat på matdistributionen för oss äldre (?)/handikappade och det såg inte alltför illa ut. Bortsett från priset. Jag är knappt van att "äta ute" över huvud taget, så jag är inte van kostnaderna. H förklarade dock för mig hur förmånligt detta är. Men på söndag blev det inget bra tillfälle alls att Skypa i lugn och ro. Så tråkigt att jag knappt orkar klaga.

Men ska det här handla om min dumma ångest eller om H:s undersökning av hur det var att bo hemma? Vet inte, nu när jag till slut börjar skriva. Både och förstås. Fast det blev visst inte så mycket test eftersom han inte var ensam speciellt mycket. Släkt på besök ok, mycket bra med viss hjälp och sällskap, men det får ju finnas gränser. Åtminstone när han ber att få vara i fred en stund.

Men när det gäller testen räcker det kanske i alla fall med att konstatera att det tog en evighet att fixa frukost, att han inte kan stå och tvätta sig för han blir yr, att det var ännu svårare att sova hemma för det var för varmt med flera oväntade svårigheter. Den sovande armen är allmänt väldigt besvärlig på nätterna. Får inte slinka omkring hur som helst för axeln ska skonas. Men den slinker i alla fall omkring hur som helst. Diverse smärtor och kramper i benet tillkommer oftast. Jobbigt!

Bostadsanpassningen, som faktiskt blev fixad i onsdags, är i alla fall bra. Dusch och hårtvätt på den fina duschstolen (rosa!) testades igår eftermiddag och det funkade bra. Skönt! Kaffe gick också bra att perkulera och det funkade att ta med det till vardagsrummet på rullatorbrickan. Ny, stadigare stol vid databordet blev bra och fin och det verkar som det stämmer med höjden på tangentbordet. Ja, nu kunde jag i alla fall få foton på det nya via mail, vilket var roligt. Ett nytt vardagsrumsbord, i mindre format, ramlade in under kvällen också. Då går det kanske ta sig till soffan med rullator sen.

Men det är så varmt hos honom så jag kommer inte att kunna gå med rullator. Min värmekänslighet kan handla om halva grader. Alltså, det som funkar vid 19,5 grader, som är den maxtemp jag haft här i vinter, kanske inte alls funkar vid 20. Det blir allt svårare att leva här hos mig med, allt eftersom marginalerna minskar. När temperaturen här inne stiger till 21, 22, 23… vad händer då i sommar? Min ungefär trettioandra sommar med MS. MS är allmänt ett stort frågetecken. Osäkerhet. Hur planera?

Trots en risig morgon, till exempel med väldigt ond höft och trots att solen lyser (vilket den hade lovat att inte göra) har jag beställt resa till Rehab igen. Önskar vi kan hitta någonstans att sitta intill varann, nära, och bara vara. Det finns rätt bra soffor på ett ställe, men det kan vara svårt att ta sig upp igen. Han sov dåligt inatt med, enligt morgon-SMS:et, och har en hård dag framför sig, så kanske orkar varken han eller jag riktigt? Varför, varför ingår inte en dubbelsäng i rehabiliteringen, att vila på för patient och besökande tant?

Om en vecka ska H hem på allvar. Den helgen är han fortfarande inskriven men åker hem på permis igen. Jag måste helt enkelt passa på att hälsa på medan han är på Rehab.

Vad ska det bli av oss?