En vecka av vånda

Ja, bättre än så blev det inte den här veckan heller. Några fantastiska timmar förra söndagen, sedan har allt varit ungefär på samma sätt för H. Smärtor, smärtor, smärtor. Ändå fortsatt träning på Rehab, så gott han kunnat. De har även försökt hjälpa honom så gott de kan, med ischiassmärtorna. Att vila på en psoaskudde ger lindring en stund, men tyvärr är det inget hjälpmedel som man kan få eller få låna utan en sådan måste man köpa själv. Det blir ungefär 700 kr med frakt. Han fick tips att man kan tillverka en av en kartong med de rätta måtten – 30 x 40 x 50 – och en sådan kartong råkade jag ha hemma, så jag har ordnat en sådan provisorisk psoaskudde. Hjälp med transport fick jag av arbetskamrater. Lite lindring har han fått, när han legat med benen på den, men det har inte blivit perfekt, kanske beroende på att hans säng är för mjuk. Vi vet just nu inte om han tar sig upp från golvet, om han lägger sig där.

Jag har i alla fall en träningsmatta som jag ska se till att han får. Bra att ha om han vågar testa golvläge. Han får testa imorgon hos arbetsterapeuten om han kan ta sig upp från golvet. Det har han tränat på men nu har kroppen tappat kraft, så vi vet inte hur det fungerar.

Allt är så vansinnigt sorgligt!

Och vi har inte kunnat träffas mer. Nu när det blir ny månad kanske han kan satsa på att utnyttja färdtjänsten, om han alls har ork. Det är en månadsavgift man måste betala, så fort man har åkt en resa en månad, så det är inget man utnyttjar när det är bara ett par dagar kvar av månaden. Dessutom blir det väldigt mycket utgifter för honom nu med sjukresor, medicin och träning/ läkarbesök. Han fick i alla fall frikort för sjukvård veckan som var, så det är lugnt ett år framöver.

Mindre lugnt är att sommaren närmar sig, så det är mycket som stängs. Rehab till exempel. Den sjunde juni har hans sista träningen där och sedan en träff med kuratorn den tionde. Sen är det slut på Rehab för säsongen. Kanske, kanske kan han få fortsätta träna lite i höst, eftersom det gick så fruktansvärt dåligt nu, men det är inget vi vet säkert än. Hjälp av kommunens arbetsterapeut och arbetsterapeut kan han få i alla fall. Vad nu de kan göra. Arbetsterapeuten kan i alla fall ordna mer hjälpmedel hemma så han orkar ordna mat, diska och sånt.

Jag? Jag är ledsen och rädd och bedrövad. Själv har också ont här och där och våndas inför kommande värme, men vad tusan, det är en droppe i havet jämfört med det han upplever nu. Svåra nervsmärtor har jag provat på, om än bara ett fåtal gånger och korta stunder, men kanske kan jag ändå ana vad han upplever. Det värsta för mig är att inte kunna göra något för honom. Inte ens kunde smeka honom så det möjligtvis skulle kunna framkalla lite smärtstillande och lugnande ämnen. Ingenting kan jag göra!

Och jag tänker inte försöka släta över med någon rolig bild den här gången. Det här är tydligen livet.