Jag målade det mesta i rosenrött sist, men sådan är inte sanningen riktigt, varken hos mig eller H. Onda ryggar, vånda för den totala hemgången, vånda för sommar och värme, rädsla att inte kunna träffas... Listan på problem är lång. Men visst ska vi fortsätta att nå de små perfekta ögonblicken ibland. På ett eller annat sätt. Hans ischias ska gå över, mitt dåliga ben (också vänster!) ska gå flytta utan stora smärtor, vi ska båda vara smärtfria en stund, liggande tätt ihop. Värkpiller? Jo, visst. Jag som är stor pillermotståndare, i varje fall på senare år, har måst böja mig. Reliv, inget värre, men ändå. Det tar på levern och vissa som gått på paracetamol lever inte längre.
Vilket tjat om liggande! Ja, men min kropp är så trött och den mår bra när den ligger ner, även utan piller. Och jag vet hur ljuvligt det är att krypa ihop intill H. Måtte åtminstone hans ischias släppa! Men det är inte lätt när han ska träna sitt dåliga ben och har lätt att få ischias. Jag har själv varit nära så jag är förstås förskräckt när mitt rygg-/höftonda tilltar. Men kanske är det den här sympatismärtan jag verkar som ta på mig ibland. Eller tvärtom; det är han som tagit på sig sympatismärta för mig! Jag var långt före honom med mina problem. Eller hur det nu var. Diverse ohälsa har han med lidit av länge.
Snart får jag besök, en relativt pigg syster som kanske hjälper mig med några saker; sätta i lampa i hallen t ex. Men framför allt ska vi väl prata och ha kul. För det brukar vi lyckas med, trots alla våra bekymmer. Det är knappt jag törs kalla mitt elände för elände, när jag tänker på den som relativt nyligen mist ett underbart barnbarn på grund av hjärntumör!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar