Sorgligt

Det mesta är så sorgligt, men de här gossarna får mig nog snart att dra lite, lite på mungiporna. Uppåt. Kanske. Det här är bara ett exempel på en låt, allt är bra tror jag.

Dropkick Murphys

Även den här killen, som käre H hittade häromdagen, gör mig glad ibland. Rösten!

Otis Gibbs

45 minuter

De är precis slut nu, de 45 minuterna, då H:s fortsatta ödet behandlades. Svåra minuter. Försäkringskassa, läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator. Och H. Några är i alla fall på hans sida men det hjälper nog inte så mycket. Kanske just idag, men inte lite längre fram. Allt ska beslutas och falla på plats denna månad och nästa. Hans kommande liv.

Och i morse när vi pratade sa han igen att han har ju inget liv längre. Inte nog med att han nästan mist en hand (i stort sett obrukbar) och funktionen i andra kroppsdelar. Han ska mista ännu mer inkomst också.

Den som kommer och påstår att han inte vill jobba är illa ute! Det var förlusten av jobbet - uppsägning, återanställning, uppköpning av företag, nedläggning, arbetslöshet - som knäckte honom. Enorm stress. Högt blodtryck. Han vill jobba! Men först och främst vill han ha tillbaka sin fungerande kropp!

Och en vettig inkomst. Han ordnade ju ett nytt jobb, fast arbetslösheten är så stor. Men det var en skitlön, mot den han haft förut. Men den kunde han leva på. Men han fick därmed även låg sjukpenning. Och 75% är mindre än 80%.

Tack än en gång för ert bidrag till oskyldiga människors olycka, högerröstare! Hade man inriktat sig på fuskare - för de finns såklart - då hade det varit ok. Men alla sjuka, handikappade, oskyldiga?

Stroke kan drabba precis vem som helst. Mitt i livet.

Stolligt?

när nästan allt går fel
både i min värld och den stora
inget går min väg
och nästan ingen
min lilla tillvaro krymper ännu mer
det är trångt och svårt att andas

och Japan smälter snart bort

när det är som värst
ringer en sköterska från hälsocentralen
en distrikta får komma hit och ta blodprov
så jag slipper åka skräckbuss i snöstorm
med glidrisk på ramp

eller vänta på bättre tider
(snart är det för sent med det provet)

jag blir så glad att glädjetårar faller
tack snälla syster!

stolligt?

allt är relativt.

Hur ska jag kunna vara snäll?

Snart kommer käre H och jag har så jävla ont! Har provat alla förbannade skor men ingenting fungerar idag. Min försöka-lyfta-olyftbart-ben-höft är så jävla ond! Trots att jag offrar mig och tar piller vid såna här högtidliga tillfällen. Ibland salva. Har tyvärr inte kollat än om de går kombinera, vilket jag är ganska säker på. (Orudis salva + paracetamol, bara att söka...)

Hur ska jag kunna vara snäll? Ett sätt finns, tack och lov. Än så länge har jag inte ont när jag ligger ner, bortsett från eventuella nervsmärtor och spasmer. Men de är inte så vanliga, tack och lov. Sitta går också hyfsat, på rätt stol etc. Men gå - försöka gå - är ett rent helvete.

Men såklart kan jag vara snäll! Jag älskar honom och han behöver mer än någonsin lite godhet. Och nu har jag ju avreagerat mig lite till världen, fast jag vet inte hur stor just den här världen är. Hu, det kan finnas folk som tjuvläser! :-)

En stor lycka för mig är också att jag har sjukbidrag. Idag får man vara jätteglad att man är tillräckligt sjuk. Hm, det heter väl sjukersättning? Svårt att lära gamla tanter nya begrepp!

Tråkigt att tanken inte finns hos moderater och liknande att folk faktiskt har större chans att bli friska om de får behålla en hyfsad inkomst och inte stressas av att testa jobb som de inte har en chans att klara av. H vill inget hellre än kunna jobba igen, men chansen till fortsatt rehab på egen hand är nu borta. (I princip. Det går söka pengar från fonder.) Och chansen för en enarmad industriarbetare att få jobb, hur stor än den? Fast visst har jag lite tro och hopp än.

Om jag har lärt mig behärska mitt förtärande hat mot dem/er som röstat så vansinnigt? Nänämensan! Trots att jag vet att det är bara mig själv det förtär. Men jag jobbar på saken.

Och mat och fika (i en enda röra ;-)) har jag lyckats förbereda, klart till 98%. Gubben ska ju träna lite också.

FK överväger

Undrar vad det innebär att FK överväger att avslå en ansökan om fler dagar med sjukpenning på normalnivå. Överväger? Dom har inte bestämt sig än? Ska man då gå in och ge dem mer tips?

Hoppas H ringer sin handläggare så jag får veta mer om betydelsen av brevet han fått idag. Fast han har nog redan resignerat. Det har däremot inte jag. För blir det så då kommer han alltså förmodligen inte att ha råd att till exempel hälsa på mig mer. Fast om jag köper en riktig kylväst (billigt, nänämensan!) då kanske jag kan hälsa på honom någon gång igen. Det var mycket länge sen...

Optimist? Javisst, det händer.

Realist? Det händer också.

Pessimist kanske vanligast ändå numera?

Ska fundera på saken och se om jag kan få till nån statistik.

***

Något senare, egentligen nästa dag (natt):
FK-problemet är löst, sedan H läste upp mer ur brevet. De uttrycker sig så, att de överväger att fatta ett visst beslut alltså (borde väl jag veta?) och så får man ett datum, när eventuell överklagande (fel begrepp; än så länge heter det bara lämna synpunkter) ska vara inne. Så då förstår jag. Och det vet väl jag med att det inte är någon vits men man måste ju prova! Som tur är hinner han träffa både kurator, läkare, handläggare från FK m fl innan det datumet, så får han höra mer om hur det är tänkt, angående rebah och sånt. Arbetsprövning, vad får man för ersättning då? Hur reser han? Om han inte har råd att resa?

Jag får väl försöka sova på saken.

Synd om?

Är det verkligen synd om mig? Om enarmade H? Om alla fattiga, utförsäkrade i Sverige? Alla sjuka, ensamma, misshandlade, missförstådda?

Såklart är det synd om oss*, men just nu känns det tydligare än vanligt att det finns de som har det värre.

*Eller? Hur var det nu, man ska visst inte tycka synd om vare sig sig själv eller andra, men jag minns då inte varför och vem som har sagt det. Var det en psykolog så får jag väl stå för att jag är opsykologisk idag då.

Själv mår jag riktigt bra för stunden. Rygg- höft- och benont när jag försöker röra mig, stela värkande händer och så fryser jag lite för jag måste ha det så kallt här för att alls kunna röra mig.

Värst är nog bekymren för andras nun och framtider; andra både nära och långt borta.

Och vansinnet med kärnkraft.

Vi har en jord, en jord, till låns. Och sen då?

För övrigt kan man titta på den här underbara killen för att kanske få lite perspektiv på sina "små" handikapp.

Snö

Ja, det snöade igår, inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle boka av resan. Täppas sa också att det snöat bra i södra Norrland idag så det var nog nära det skulle komma mer här med.

Jag hade en möjlighet till, att ta färdtjänst i stället och därmed en "riktig" buss, utan ramp med halkrisk, men skulle någon på kommunen få reda på det då kan jag mista färdtjänsttillståndet. Och det vill jag inte. Jag vill inte fuska heller, mår inte bra av det. Men om alternativet är att sitta här och dö kanske jag måste nån gång framöver. Fast jag kan dö av skräck nästa gång jag ska backa utför en ramp också, så valen är inte lätta direkt. En färdtjänstresa tur och retur (när jag inte åkt förut den månaden) kostar dessutom 150 kr mer än motsvarande sjukresa, så det finns fler skäl att inte fuska en sån här månad, när jag egentligen inte kommit igång med vårresandet.

Ifjol började jag vårresandet några dagar efter den 15 mars.

När jag skulle kolla datadagboken hittade jag först detta:

"Söndagen den 15 mars 2009 var jag ut med bilen, bara körde. Mycket jobbigt gå till garaget, hade tagit 2 piller så det gick. Gjorde jag något? Nä?"

Då höll alltså bilkörandet på att ta slut på grund av att jag inte orkade gå till garaget. Otroligt, bara två år sedan. Att jag inte gjorde något innebär att jag bara körde en runda och inte klev av och uträttade något. Det var helt underbart att köra bil - säkert med AC:n på redan då eller i varje fall utan värme - men gå in på en affär orkade jag inte.

Åter till saken: Jag läser förvirrade, stressade anteckningar från 15 mars 2010, dagen då allt föll omkull för H. Eller rättare sagt föll det redan fredagen innan; det var då han märkte de första symptomen. Det var i alla fall den 17 mars jag kastade mig iväg med färdtjänst för att hälsa på honom. Och dagen efter var jag tydligen på Hälsocentralen, vet ej riktigt hur och varför (hjärtat troligen, panik, stress förstås) men jag fick i alla fall kolla blodtrycket och hämta ut lite Stesolid. Kära Stesolid, den enda medicin jag vill ha... Men nuförtiden sover jag på dem, tror ej jag skulle vilja testa att ta dem när jag ska vara uppe och göra något. Fast det behövs när jag ska ut och åka skräckbuss igen. Och jag har några kvar fast jag fick så få, så någon missbrukare är jag inte nuförtiden, vilket jag kanske var i min ungdom, när jag fick dem utskrivna längre perioder.

Titeln "Snö" står kvar än. Undrar just om den är representativ för detta inlägg? :-) Om jag lägger in en bild från gården (vad har ungarna gjort där?) blir det l-i-t-e mer balans. (ja, jag lekte lite med bilden, men bara lite)

The end of the world

Min käre H brukar påstå att jag är dramatisk. Undrar var han fått det ifrån. Jag som är så lugn och sansad och tänker mig för och aldrig är jag orolig och inte överdriver jag några faror och...

Fast titeln kanske antyder något annat?

Näääää, den kanske bara antyder att jag var återfunnit en kär gammal låt på Toutube.
The end of the world

Det här är inte originalet, men det är mitt original. Jag var helt tokig i den här låten på den tid det begav sig, även om jag även hade andra favoriter i helt andra stilar. Den här är nog lite väl smörig men väldigt vacker och jag beundrar Mike Wallace’s röst. (Undrar just om någon beundrar min röst när jag går här och gal den låten eller andra gamla favoriter?)

Det där var en liten krok. (Vad menar jag? Avkrok? Något att hänga upp sig på? Avstickare kanske?) Egentligen handlar titeln om att jag åter ska ut och åka sjukresa, men även om att H har fått svår ischias igen, förutom allt annat elände.

Bortsett från eländet är det ändå en intressant resa jag ska ut på. Jag ska nämligen få ta två andra prover som har med sköldkörteln att göra! Min snälla doktor läste mitt senaste brev, tog mig på allvar, men vågade inte fattat beslutet själv. Han kontaktade en ändå kvinnor låg.

Nu orkar jag snart inte med den här stolliga Xpressen längre. Jag får rätta precis allt. Ibland är det roligt och jag lämnar även nu kvar en felskrivning att skratta åt sen (och tolka som en Freudiansk felsägning kanske).

Jag tar om den meningen: Han kontaktade en endokrinolog (det ordet måste jag tydligen lära Xpressen, men det har jag inte tid med just nu) och han i sin tur tror inte att det är något fel på mig, men jag ska ändå få kolla T3 och TPO-ak, precis som jag ville. Att jag ville beror på att duktiga människor på en Sköldkörtelmailinglista har tipsat mig. Själv förstår jag fortfarande inte mycket av det här, fast jag studerat sköldkörtelproblem länge nu. Så pass har dock förstått att det är få läkare som bryr sig om symptom. De har inte fattat att proverna, till exempel TSH, inte säger allt. Men tänk att det har jag fattat!

Det här är hemskt och spännande. Jag vill naturligtvis inte få svart på vitt på att jag är sjuk på fler sätt än de som redan är konstaterade, men jag vill inte heller gå här med ett myxödem som bara blir värre och risk för hjärtsjukdom. I april någon gång ska jag alltså även göra 24-timmars-EKG (om jag inte blir helt knäckt av fredagens sjukresa utan vågar åka mer). Jag tror inte det kommer att visa något dramatiskt; mina hjärtproblem är nog normala. Man kan alltså ha en massa SVES och VES och allt var det heter utan att det är farligt.

Käre H har i alla fall fått träffa sin kurator igen idag, tack och lov. Jag hoppas snart få höra hur det har gått med det samtalet och även med träningen. Det är bra att röra sig när man har ischias, men det får finnas gränser. H vill dock inte gärna avstå från någon träning så jag är rädd att han tar i för hårt i alla fall.

Och nu snöar det, så då måste jag nog ringa återbud ändå. Jag tänker INTE åka med skräckbussarna om det finns risk att det fastnar snö i mönstret på däcken. Då är det mycket större risk att rullstolen glider, det har taxichefen erkänt!

Jag önskar alla ansvariga fick känna på vad funktionshinder i kombination med det fina ordet "tillgänglighet" innebär i verkligheten!

Snart på väg

Gode H snart på väg till vår träff. Det blev uppskjutet en dag så jag har fått längta lite extra! Ni som bor med era gubbar och gummor, minns ni hur spännande det var i ungdomen när ni träffade er kära bara ibland? Eller kanske är ni sådana som flyttade ihop direkt? Då har ni missat något.

Å andra sidan har nog jag/vi missat en del också. Kanske. Jag tror dock inte vi var ämnade för samboende, barn, villa och Volvo. Jo, Volvo, det har vi båda haft, men resten var inte vår grej.

Så nu möts två egensinniga 55-åringar igen, som om de vore tonåringar. Sinnena men kanske inte kropparna tyder mer på den åldersgruppen än medelålder. Var börjar förresten övre medelålder? Får kolla upp det*, så jag i alla fall har ett litet hum om när jag/vi är där. Vad det nu skulle spela för roll. Jo, det nämns i Försäkringsmedicinskt beslutsstöd. Någonstans när det gäller stroke förstås. Det är det jag studerar mest där.

*Enligt Wikipedia: "Enligt Stora Familjeläkarboken är övre medelåldern 50 till 70 år, då vissa sjukdomar brukar uppträda mera frekvent." Då skulle vi redan ha varit där i 5 år! Men det var bara ett exempel. Jag får ta och skriva till Socialstyrelsen och höra vad de menar med uttrycket. För det kan bli viktigt framöver.

Hurra!

Jag vet inte om jag skrivit om det, men H:s kurator, som han fick så bra kontakt med, har varit sjuk en längre tid. Som om det inte räckte ändå...

Men idag ringde hon och han fick en tid nästa vecka. Jag blir så glad att tårar trillar! Inte för att hon kan rädda honom, men han behöver allt stöd nu, inte minst i slutet på månaden när sjukintyget tar slut. (Är trött nu; säger man så?) Och om någon kan förklara hur han ska leva och så småningom kosta på träning själv, med sjukpenning på 75% av inkomsten och förlorat bidrag från facket, om han nu ens får fortsätta vara sjukskriven, är det en stor fördel. Men det var ett dumt skämt; det går inte. Inte som han bor, inte om han ska fortsätta ha bil, inte om han ska kunna hälsa på mig. Et cetera.

Jag vill stödja och försöker, men det går inte så bra. och jag behöver själv stöd. Jag och min kurator på måndag, H och hans kurator på onsdag. Är vi snällare och gladare sen när vi träffas den helgen? Om han har råd. Undrar när exakt han får veta vad som gäller ekonomiskt efter den 15:e.

Apropå det. Än så länge har kassan personal men vad händer framöver, i och med regeringens senaste vansinnespåhitt?

Regeringen vill sänka F-kassan