Hur ska jag kunna vara snäll?

Snart kommer käre H och jag har så jävla ont! Har provat alla förbannade skor men ingenting fungerar idag. Min försöka-lyfta-olyftbart-ben-höft är så jävla ond! Trots att jag offrar mig och tar piller vid såna här högtidliga tillfällen. Ibland salva. Har tyvärr inte kollat än om de går kombinera, vilket jag är ganska säker på. (Orudis salva + paracetamol, bara att söka...)

Hur ska jag kunna vara snäll? Ett sätt finns, tack och lov. Än så länge har jag inte ont när jag ligger ner, bortsett från eventuella nervsmärtor och spasmer. Men de är inte så vanliga, tack och lov. Sitta går också hyfsat, på rätt stol etc. Men gå - försöka gå - är ett rent helvete.

Men såklart kan jag vara snäll! Jag älskar honom och han behöver mer än någonsin lite godhet. Och nu har jag ju avreagerat mig lite till världen, fast jag vet inte hur stor just den här världen är. Hu, det kan finnas folk som tjuvläser! :-)

En stor lycka för mig är också att jag har sjukbidrag. Idag får man vara jätteglad att man är tillräckligt sjuk. Hm, det heter väl sjukersättning? Svårt att lära gamla tanter nya begrepp!

Tråkigt att tanken inte finns hos moderater och liknande att folk faktiskt har större chans att bli friska om de får behålla en hyfsad inkomst och inte stressas av att testa jobb som de inte har en chans att klara av. H vill inget hellre än kunna jobba igen, men chansen till fortsatt rehab på egen hand är nu borta. (I princip. Det går söka pengar från fonder.) Och chansen för en enarmad industriarbetare att få jobb, hur stor än den? Fast visst har jag lite tro och hopp än.

Om jag har lärt mig behärska mitt förtärande hat mot dem/er som röstat så vansinnigt? Nänämensan! Trots att jag vet att det är bara mig själv det förtär. Men jag jobbar på saken.

Och mat och fika (i en enda röra ;-)) har jag lyckats förbereda, klart till 98%. Gubben ska ju träna lite också.