Kanske vår

Sädesärlor, trastar, mera scillor, backskärvsfrö. Storsjöflaket har gått. Sol men svala vindar, lagom för mig. Skön tur alltså, men handlat en massa onödig mat igen. Eller åtminstone onödigt god och kaloririk....

Andats in tändvätska, mått illa, men överlevt en gång till. Men sur är jag så in i... *mycket fult ord*! Hur kan min förening godkänna att det grillas så nära husen, när de för ett par år sen beslutade att det ska vara minst 200 m? Morr!

Försöker glömma det nu en stund; tittar på film med Rolf Lassgård.

Ben igen

Ett väldans tjat om ben! Ja, det högra är knäppt! Förutom allt annat nervsmärtor i låret av alla ställen. Och enorm spänning i vaden. Och ankeln... obeskrivlig. Jag är ganska less på min kropp nu men samtidigt lycklig att jag snart får lägga mig. Det blir ju bra då. Brukar alltid bli bra då....

Och lycklig att käre H finns, om än en bit bort nu. Tretton minuter mellan garagen, räknat i en Suzuki Wagon R+. Jaha, då kom en sån nostalgitanke. Tiden då jag var ganska fri ibland. Undrar hur han har det i vackra Härjedalen? Kära Lilla Blå.

Fredag och käre H

Benen finns kvar. Gullig sköterska ringde, det är lugnt. Nu testar jag bloggen igen för att försöka förstå hur någon har sabbat den. Ska jag måste läsa på hur jag ska skriva i min gamla vanliga blogg? Testar nytt stycke:

Nytt stycke, på vanligt vis.

Nytt stycke igen: Efter 13 kommer käre H och jag är alldeles lycklig vid tanken, men ännu lyckligare då förstås. :-)

Det funkar! Men ack så knöligt dom fått till det! Dock värsta buggen tydligen rättad....

Osäkra ben

Ja, osäkra ben är inget konstigt när man har ms. Jag är glad att de ännu bär mig, i alla fall lite grand. Men nu är jag extra osäker på grund av hemafroditer. Nej, nu blev det fel ord igen, också på grund av ms. Tromboflebiter heter det jag tydligen har. Eller en i alla fall. Den är uppvisad för en läkare, eftersom jag råkade ha den när jag var där i ett annat ärende. Det är dock snart 3 veckor sen nu jag upptäckte den och den har blivit behandlad i 2,5 veckor men ser ungefär likadan ut.

Och varför är mitt bättre ben plötsligt ungefär som det sämre när det gäller spänd vad, domningskänslor och svullnad? Och varför har jag plötsligt en massa röda saker i knävecket? Jag brukade inte studera och fundera över mina ben för de har alltid (länge) sett konstiga ut och känts konstiga. Men nu är jag så osäker. Är det inte en hemafrodit så är det en ytlig propp och proppar ska man inte ha! Inte hemafroditer heller, helst.

Men jag sover väl på saken en natt till så får vi se om något förändrats, med hjälp av Hirodoid. Och sömn.

Glad snö

Snön som faller är glad att den har solgula markiser att landa på. En del av den alltså. Och grannarna undrar väl. Men solen sken ju precis när jag skulle sova middag...

Ansökt

I tisdags skickade käre H in sin ansökan om sjukersättning. Ungefär samtidigt skickade käre läkaren in läkarutlåtandet, som H fick kopia på sen han hade skickat sitt. Ändå är dom helt överens. Suveränt skrivet av alla inblandade. (Ja, jag har varit inblandad! Käre H uttrycker sig helt suveränt muntligt men har svårt att få ner saker på papper)

Någon dag senare fick han veta att det är samma handläggare som sköter detta, som haft hand om sjukpenningen. Det kanske är så idag, mer kundorienterat. Inte efter ärendeslag alltså. Det låter väl bra?

Ja, det finns många positiva delar i detta. Handläggaren var visst inte så kunnig om stroke, hon kände till exempel inte till hjärntröttheten eller i varje fall inte hur den fungerar. Men nu är hon kunnig, efter alla upplysande möten, där bland annat suveräne läkaren förklarat alldeles utmärkt. Han är guld värd!

Men det finns även många, många, många om och men...

Hur ska vi överleva den här tiden av väntan?

Genom att leva här och nu, som om varje dag vore den sista. Den kan ju faktiskt vara det, även om man räknar bort strokar, ms:ar, stress och frustrationer...

Hjärtkotan igen

Jag blev anfallen häromnatten helt utan vidare! Vidrigt, hemskt och det ville aldrig släppa. Jag klev upp och gick omkring men det fortsatte nästan lika illa. Men jag var lycklig för jag visste att det inte var en hjärtinfarkt.

Till slut gav jag upp och lade mig igen - och den gav sig av. Vem som gav sig av? Ja, inte hjärtkotan men låsningen, smärtan.

Du får söka på "hjärtkota" så får du se lite vad det handlar om.

Men nån hjärtkota finns inte. ;-)

En fin liten påsk

Eller en helt vanlig, underbar träff med min fine gubbe.

Massor av problem, mycket strul, men mest mycket fint. Närhet, glädje, skratt och tårar. God mat. Tro på nya vårar? Nja. Jag tänker nog att jag ska leva så mycket jag bara kan i nuet för det kan vara min sista vår. Men det kan det vara för vem som helst.

I onsdags var jag ut och åkte med färdtjänsten. Normala, bra bussar med lyft. En normal, bra rullstol trodde jag också, men den betedde sig synnerligen onormalt. Men med lite tur så överlever man allt. Och jag ska våga mig ut mer snart...

Nysnö

Snart en meter, tror jag, bara lätt överdrivet. I vilket fall det svåraste föret för min rullstol. Och jag måste handla just idag, har ej tid/ork sen. Påskhandel kan man väl kalla det men jag ska inte ha något speciellt påskigt, bara något bra och lättsamt tills gubben min kommer hit igen.

Förra veckan var min gräsmatta bar och jag var så glad...