Ett väldans tjat om ben! Ja, det högra är knäppt! Förutom allt annat nervsmärtor i låret av alla ställen. Och enorm spänning i vaden. Och ankeln... obeskrivlig. Jag är ganska less på min kropp nu men samtidigt lycklig att jag snart får lägga mig. Det blir ju bra då. Brukar alltid bli bra då....
Och lycklig att käre H finns, om än en bit bort nu. Tretton minuter mellan garagen, räknat i en Suzuki Wagon R+. Jaha, då kom en sån nostalgitanke. Tiden då jag var ganska fri ibland. Undrar hur han har det i vackra Härjedalen? Kära Lilla Blå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar