Frysen full

Och även kylskåpet rätt fullt.

Jag svälta? Ingen risk. Nya däcken funkar bra men framför allt är marken snart helt bar. Har kunnat släpa hem mycket mat. "Julbord" i all enkelhet förtärdes i helgen som var.

Nya kameran, uppackad i fredags, funkar också bra, men jag är rädd att den inte är lika hållbar som den gamla. Vem mer har haft en digitalkamera i snart 6 år, tappat den i golvet många gånger, badat den i kaffe et cetera - och den funkar?

------

Fotot: Kära gamla Panasonic har till och med en tappad skruv, men funkar gör den. :-) Varför då en ny? Berättar sen, nästa år kanske.

Däck(ad)

Rullstolen har fått nya däck! Och snart har all is tinat bort, så kanske kommer jag åt lite mat i helgen.

En gubbe kommer jag åt i morgon i alla fall, om han inte halkar någonstans på vägen. Peppar, peppar...  

Kanske ändå...

Kanske är det ändå sant
att denna supertuffa tant
hänger på depressionens brant...

Det mest deprimerande är kanske att inte ta mig in när jag varit ut för att det var en knäpp jävla kommungubbe som gjorde en oduglig ramp en gång i tiden och det inte har gått (?) åtgärda. Eller att över huvud taget inte ta sig till affären i huset intill.  

Om arbetsterapeuterna tog sitt jobb på allvar skulle det också kunna funka bättre.

Foto idag? Ja, ett ur verkligheten då. Asfalten är snart bar igen. Hurra!

Och imorgon får jag nya däck så kanske...

Halt!

Halt, inte halt!

Rampeländet... men ner tog jag mig, dock har jag aldrig någonsin varit med om en sån halka. Rullstolen bara gled omkring som den ville.  Lyckades vända och ta mig hem men.. rampen. Inte en chans. Egentligen ville jag bara skriva en massa fula ord här men ok då, det får räcka med... hoppas kommungubbstrutten som fixade rampen... inte har det bara bra.

Räddad av en granne i alla fall så jag är hemma. Och här stannar jag tills snön tinat bort.

Foto ändå? Ok, den vackra solnedgången gjorde mig lite gladare. En stund. Nu är jag mordisk igen. Eller snyftisk. Lite blandat. Allt utom glad.