Som om ingenting hänt

Nu går solen ner, så vackert i milt orange.

Slutet på 2011 närmar sig.

2012 går solen upp igen.

Som om ingenting hänt.

Systrar

En del systrar överlever en omgång på intensiven, en del gör det inte. Jag menar inte att intensiven dödar, jag menar bara att en del räddas tack vare intensiven, en del inte.

En av mina systrar klarade det inte, det var ungefär tio år sen. En annan av mina numera två systrar klarade det, alldeles nyligen. Hon kommer hem till sig ikväll.

H:s lillasyster klarade det inte. Igår stängdes den av, maskinen som hållit henne vid liv ett dygn. Dagen innan verkade allt bra, efter den långa, komplicerade operationen. Men så kom proppen på natten, en stor propp. Andra proppen på ett par år i H:s syskonskara, numera bestående av två och en halv person. Nej, så säger man inte. H har ett helsyskon kvar och ett halvsyskon. Själv har jag två hela.

Jag hade svårt att somna igår; jag funderade mycket på proppar. Vi vet inte varför H fick sin propp och det verkar inte finnas någon förklaring till varför systern fick sin, även om operationer alltid är en risk. Hon fick blodförtunnande som förebyggande och allt flöt på bra. (Men ändå inte blodet?)

Titeln blev "systrar" men det kanske skulle ha varit "Proppar". En av H:s bästa kompisar, en rätt ung kille, fick ju också en propp nyligen. Men där finns det i alla fall lite förklaring. Han visade sig ha en massa dåliga värden, sådant som bäddar för proppar.

För egen del funderar jag hur stilla man kan sitta utan att få proppar. Jag rör mig ju inte mer än jag måste. Särskilt inte med den mer ovanliga höftvärk jag har nu. Faktiskt två paracetamol idag; mycket ovanligt. Storm- och snösymptom trodde jag men idag är det jättefint väder.

Tur i oturen att blåsan är orolig så jag måste ta mina ganska frekventa små promenader!

Vinter var det nyligen

Nu har snön tinat och blåst bort ur träden och snart blåser nog träden bort också.

Dagmar är i Norge, på väg hitåt!

Klass 2-varning: Dagmar kommer

Grymt!

Hur kan jag vara så grym? Skicka ut min gubbe på vägar av is! Han är på väg nu, skulle i alla fall kolla läget, men är det allt för illa får han vända och köra hem igen. Enda problemet, om vi skjuter upp träffen, är att jag får äta lite för mycket god mat, ensam. Och att jag kommer att längta ihjäl mig efter honom förstås.

Jag och en granne har i alla fall varit ut och gjort vårt bästa med grus och is-fritt framför bron. Och sen körde faktiskt lilltraktorn förbi med grus på gångvägarna. Men det gäller att hitta en vettig parkering på gården också. Vill inte han ska behöva gå extra långt idag.

Håller tummar. Ber.

Och så ska han hem ikväll också. Och imorgon fira julafton hos fadern, där det är riktigt backigt dessutom. Och släkt från Tyskland som också ska vara med imorgon, har inga dubbdäck.

Är det inte tillräckligt illa med halkan i sig, så står det lastbilar och andra tunga fordon i vägen här och där. Men busstrafiken är inställd. (Jaha, buss på stan och köpa julklappar i sista minuten? Lycka till!)

Attans så bra jag har det här i mitt lilla hem!

Särskilt om/när käre H kommer.

*

Och såklart kom han! :-)

Lite mer lek

Mössorna sydde jag för länge sen till några giraffer men i år norpade nallen en av dem. För mycket glögg för giraffen? Ja, men i så fall har han varit in hos någon granne, för här finns ingen glögg, inte ens alkoholfri.

Länge sen lek?

Jodå, länge sen jag visade något av min lekfullhet här i alla fall.

Men idag har jag i alla fall "förfalskat" ett änglakort, som jag ska posta till min syster på sjukhuset. Alltså, man kan ju skanna och kopiera och måla över och måla nytt och skriva ny text. Till exempel. Jag tyckte jag fick till det jättebra, men tänker kanske inte visa det här. Inte nu i alla fall.

Och något annat att visa har jag nog inte. Och kort och kuvert (de efterblivna, de som skulle ha lite extra text eller kanske till och med ett brev) väntar i köket på mer limmande och vikande och sånt. Och natten är redan här...

Funkar jag med?

Jodå, jag har mina ljusa stunder, men det har varit mycket mörker nu ett tag. I min kropp och själ men framför allt i delar av min omgivnings dito (Och hur tolkas detta?).

Snön gör nu sitt bästa att lysa upp och visst lyckas den med det. Jag har alltid gillat att den gör den mörka årstiden ljusare och att luften blir så skön.

Men.

Måste det komma tre decimeter på en gång? Ett litet uppehåll och sen mer snö?

Måste det frysa, töa, storma, frysa, storma, töa etcetera? Kan vi inte få en sån här ljuvlig vinter med 5-10 minusgrader och vindstilla? Vackert plogade, släta vägar? Jag tror det fanns en gång och tror det är möjligt igen.

Min högsta önskan är friska och glada släktingar och frisk och glad gubbe. En ekonomi som det går leva på vill jag också att de ska ha. Sen önskar jag mig själv den vackra vintervägen så jag åtminstone en gång i veckan kan ta mig till affären i huset intill.

Jag frisk? Nä, hur skulle det se ut? Hur skulle det kännas? Mycket besynnerligt! Men jag kan sträcka mig så långt att jag önskar ben som håller mig uppe ett antal år till. Och ett par skor jag kan gå i. Och det är klart, ett par sjukdomar skulle jag nog kunna avstå ifrån... Tack, tack!

Testar

Bloggen har strejkat. Jag med.
Men nu funkar i alla fall bloggen igen.

Mer snöfågel

Ängel

Hon som hamnade på intensiven är opererad och mår bra! Jag har inte varit dit och tittat men ringt dit och stört sköterskor och även pratat med släkten. Så kul att min ängel faktiskt hamnade där just idag, när hon började vakna efter operationen. Jag hade tur att det var änglatid på min affär och att posten funkade. Och att min syster verkar må bra.

Jag kommer nog inte att kunna ta mig dit och hälsa på. Förutom allt det vanliga, har jag lite ont i halsen också. Så nu funderas det även på om H och jag kan träffas. Besöket är framskjutet till lördag och jag gurglar i saltvatten, vilket brukar hjälpa bra.

Och nu är snön nära, för idag var det en hel liten hop underbara snöfåglar i min rönn!

Knäppt genom fönstret, zoomat och sen fixat, så pass det syns vad det är i alla fall.

Nästa gång

Jag skrev ett mail till en nära släkting nyligen, där det bland annat stod "Nästa gång du kommer äter vi leverbiff, mmmmm!" Visst, den tanken gäller fortfarande men samtidigt har jag blivit väldigt medveten (igen) om att inte ska ta för givet att det finns en nästa gång. Plötsligt ligger en frisk person på intensiven och blir visserligen väl omhändertagen (hoppas och tror jag) men sjukvården klarar inte allt. Det insåg jag till exempel för ungefär tio år sedan, när de misslyckades med min då äldsta syster.

Saker tillstöter, saker går fel, de fattar inte att de ska sätta ut mediciner* etc etc. Blir det operation i detta fall vet man aldrig.

Men jag har en kär gubbe som är en katt med hur många liv som helst, hoppas jag. Han har överlevt mycket....

* Högst aktuellt just nu: Sjuka av sina mediciner

Även vanligt Paracetamol dödar...

Nu ska jag fortsätta (försöka) samla ihop mig för att ta mig till post och affär (samma ställe, tack och lov!) för att bland annat posta en ängel till hon som ligger på intensiven.

Vinterstad?

Så gick ännu en sommardag
i min vackra "vinterstad".

Mycket glad är jag att snön dröjer.

Än är det mest plus

Ingen vinter i sikte än. Dock is på en av pölarna utanför dörren. Regn. De vanliga turerna; först soprummet, sen affären. Ingen kamera. Ingen extratur alls. Men allt var ok, även regnet. Och på affären gick det bra. Jag köpte inget godis, ingen glass, men en del annat gott, men relativt nyttigt.

Vilken tur att jag var ut, för då fick jag veta de stänger av vattnet här imorgon. Är det smart det att sätta upp lappen om en så viktig sak på ytterdörren? Knappast. Det ska ifrågasättas. Normalt far jag inte ut om det regnar. Så då kunde jag ha stått här kl 9 imorgon med ett hår fullt med schampo och en tvätt på gång.

Imorgon en vanlig innedag med hopp om att inte käre H behöver halka allt för mycket på väg till jobbet (arbetsträningen). Det är varning för ishalka i halva Sverige och blött är det, men än är det plus här.

Godkänd!

Käre H har besiktat bilen för första gången och den blev godkänd. Skönt!

Och jag har haft en flock fåglar i min rönn, grönfinkar. Har inte hunnit kolla än om de är vanliga här men jag har då inte sett dem förut, vad jag vet. Kul i vilket fall!

Idag är ännu gräsmattorna gröna men imorgon blir det (nog) vinter. På ont och gott, mest ont.

Hjälpsamt besök

Har haft städning och assistans idag 3 tr och är helt slut! Men killen som var här (för andra gången) är trevlig och energisk och duktig, så det blev bra.

Mest fick han klättra, för klättrar gör ingen av de som brukar vara här. Det vill säga, vissa tillåter jag inte att klättra, H till exempel. Han fick även gå ner på knä, för det är jag/vi inte så bra på heller. Vi avfrostade frys och han städade ugn och sånt blir för lågt för mig och mitt träben.

Frysar ska vara självavfrostande men så blev det inte när jag köpte denna. Den hade andra egenskaper som jag absolut ville ha. Varför kan man inte få allt? Skönt i alla fall att såna grovjobb är fixade nu för ett tag.

Privat firma... Det är ju billigare nu med RUT-avdraget än att anlita kommunens servicetjänster.

Ok med privata firmor så länge jag slipper Carema - och hemtjänst över huvud taget. Privat hemtjänst är det här hos mig.

Kära ben, fortsätt bära mig de metrar jag behöver för att hålla mig undan hemtjänsten!

Klådan

Den blir min död! Ändå tänker jag, när det är som värst, att det kunde vara värre. Jag har ju ms och har provat på nervsmärtor, dock bara korta omgångar. Högst 10 gånger under alla år. Tack och lov! För såklart är det värre, mycket, mycket värre.

Jag minns när jag trodde jag hade Trigeminusneuralgi (nej, det ordet kan jag inte utantill, kommer aldrig att lära mig fast jag gillar att snobba mig med svåra ord) och neurologen berättade. Erkände utan omsvep att det kan man inte leva med. Lite överdrivet av mig förstås. Hon sade nog att folk brukade ta livet av sig för det var så jävligt.

Jo, jag har haft nervsmärtor i benen och fötterna och det är fruktansvärt. Jag vrålade faktiskt varje gång pulsen kom. Det kom alltså stötvis, precis som de spasmer jag ofta har (haft? Inte alls ofta nu, också konstigt). Men jag har haft det så sällan, fast mina nerver borde vara rätt trasiga vid det här laget.

Så jag ska vara "nöjd" med min lilla klåda. Får jag välja, tar jag såklart klådan. Men jag avskyr den!

Fick igår tips om att det kan vara nässelutslag, men det stämmer inte riktigt på mig. Nä, det är en följd av hypon, den som jag inte har, enligt vetenskapen. Fan, ta vetenskapen och dess okritiska anhängare! Fan ta VOF!

Eller så är jag allergisk mot kaffe.

Spissitjeta?

Jag lekte tittut med en sådan igår också. Och grannarna dom undrar...

(med reservation för stavningen, därför frågetecknet)

Upp och ner i november

Plus tio både dag och natt för ett par dagar sedan. Väl mycket regn men jag har inte blivit drabbad. Jag planerar mina (få) utfärder minutiöst, så jag hade det underbart ute igår igen. Lycklig för varje dag snön håller sig borta, för sen väntar... ja, just det, fula ord som jag kan bespara er (ett tag). Måste göra något men vet inte vad, för att försöka få det att fungera med rullstolen i vinter. Annars blir det 182 kr extra för varje gång det ska handlas.

Fast vadå, varför skulle inte jag klara mig? Jag fick svar på mina många prover i fredags. Nja, något fattas, men det är många svar i alla fall och det är ju humor:

Jag är tamefan frisk som en nötkärna! Inte ens fT4 avviker från det normala nu, däremot aningen för högt på natrium (korv!) och P-ferritin, en slags järnkomponent (korv?). That's all!

Så lev nu ditt liv lycklig, tant, du är ju frisk! Blodtryck, kolesterol, njurar, allt som har med blodstatus respektive sköldkörtel att göra, allt är "perfekt".

Allt är dock inte perfekt. Idag har det värsta varit att klådan är värre än någonsin, ansiktet känns som ett stort sår. Vidrigt! Att jag knappt kan gå, att det gör ont i hela vänstra sidan när jag försöker få med mig träbenet, är en baggis jämfört med klådan.

Allt är dock inte bara fan jämt heller. När jag tagit mig till rullstolen mår jag som en prinsessa. Och när H var här i fredags var det verkligen kul och mysigt. Och igår när han gick ut med sopor bar han en kasse i varje hand. En ganska lätt i vänster, ändå fantastiskt! Tycker jag. Själv tycker han inte om sin "nya" kropp och det förstår jag. Men försöker förklara hur underbar han ändå är.

Och rosorna, de struntar i det mesta och bara blommar på. Fotot togs igår, den 5/11 2011.

Mer svansar

Mer siden

Bara en tanke

När livet - livet alltså - inte ska bli så långt, borde det väl finnas viktigare saker att ägna sig åt än att försöka ändra på sånt som - förmodligen - inte går ändra på? Inte på ett par år i alla fall. Uppfostra läkare, försöka få en iskall regering att bli human, försöka få samhället mer tillgängligt...? Jag har ju inte ens någon kommande generation att kämpa för. Ren och skär dumhet! Eller?

Och ursäkta, men ett val till där folket väljer blått orkar jag inte uppleva. Sjuka, handikappade, osäkra, m fl får inte längre finnas, i det Sverige som går så bra.

Nädå, jag är inte deprimerad, utan extra klartänkt. Men tänker inte ge upp än, inte om läkarna här i alla fall. Dom ska lära sig! :-)

Men jag ska nog ändå ta lite TV, film eller pärlpyssel innan jag skriver vidare på brevet till en viss läkare. Pärlor viktigast för snart kan jag inte alls trä...

Att filma och fota sidensvansar är också viktigt och jag fick chansen igen idag! Helt underbart! De var hur lugna som helst, ovanligt nog, och satt mest och solade. Alldeles intill trädet satt jag länge i rullstolen och burr! Men det var så svårt att slita sig. Underifrånperspektivet lite dumt men jag får vara glad. Jag är glad!

Fortsätter samla, svamla...

Vad hände med detta?

Ny TSH-gräns - artikel att skriva ut och visa för din läkare

Hur säkert är TSH-provet?

Vad blodprov missar

Mycket bra artikel som jag skulle vilja ha översatt till perfekt svenska:

Outdated Doctors Refuse Patients with Fatigue and Hormone Problems

Den länken hittade jag i pdf:en av Karin Munsterhjelm:

Hypotyreos förr och nu - en genomgång.

Vad bråkar jag om egentligen? Där och i de artiklar hon nämner står ju allt viktigt, det vill säga det jag bland annat vill veta nu, varför det http://www.blogger.com/img/blank.gifgick åt pipan med diagnostiken.

Nädå, tydligen ska jag gå till grunden och läsa allt själv i Mark Starrs bok, Hypothyroidism Type 2.

Och hur jag än vänder mig har jag ändan bak:
(dök förstås upp när jag sökte på Mark Starr)

MR igen

Ännu en artikel att reta mig på och försöka hitta fel i...

*** Tillägg idag, fredag. Vad sysslar jag med? Här har jag allt väldigt bra samlat, men jag måste alltså skriva ut dokumenten och sitta i köket med en penna för att fatta (en del). Och det gjorde jag inatt, när jag var som piggast dessutom.

Om referensvärden för TSH

Ett tillägg till, svårt men mycket, mycket viktigt i alla vårdsammanhang!

Vilken trovärdighet har svenska myndigheten Socialstyrelsen?

Nu samlar jag. Eller svamlar.

För att inte tappa bort mina fynd kommer jag nu att samla saker om hypo här.Har ju tappat bort inloggningsuppgifterna till mina hemsidor... Sen behöver jag ej lägga ut detta medan jag svamlar, men vi får se hur jag gör. Gör jag det så observera att det är ett arbetsdokument!

Min idé den 19/19, apropå bloggaren på Dagens medicin, MR:

Vårt problem verkar egentligen vara att Sverige är så extremt vetenskapsstyrt att inga andra människor än de genomsnittliga får plats. :-( Och MR är en typisk VOF:are. Egen slutsats, tänker inte gå dit och läsa (ska försöka låta bli...), då blir det verkligen för mycket för mig med! Förutom hans blogg alltså.

Apropå VOF så blev jag besviken när jag fick veta att min (tidigare) idol, rymdfararen, är medlem. Fast värst är ju han, vars namn inte (heller) platsar i min blogg...

Klipp om läkarnas riktlinjer från Hypo2.info

"Sjöberg får frågor om vid vilket TSH han behandlar patienter med symtom på hypotyreos. Han svarar att han ibland tillåter sig att behandla patienter som inte når upp till den i Skåne övre TSH-gränsen på 3,7 men att han då tar en risk, eftersom riktlinjerna säger att man ska behandla först vid 3,7. Han måste då motivera varför han inte följer riktlinjerna och det finns en rädsla för att utlösa förmaksflimmer som i värsta fall skulle kunna leda till en stroke. Sjöberg berättar om en patient med ett TSH på 3,5 som han behandlade och som nu har fått ett nytt liv. Hon hade gått med sina symtom i tio års tid och blivit förtidspensionerad i unga år."

Fundering: Om en läkare ändå råkar se att man har t ex myxödem (som Hypotyreos faktiskt hette en gång; det finns nog skäl till det!), kanske har man till och med kunnat lura någon att göra en biopsi (vild fantasi!) men man har värden nästan inom referens, dock mycket konstiga ihop, vad gör han då? Vad kan han göra, vad törs han göra?

Enligt ett TV-program kan läkare bara stoppas om patienter utsätts för dödsfara. Ja, det gör vi ju om vi inte får behandling!

Vet ej hur länge det går se men här är texten bevarad:

"En läkare kan bara stoppas om den utsätter patienten för dödsfara. Det säger Socialstyrelsen efter att vi uppmärksammat att Stockholms oseriösa läkare fortsätter ta emot patienter trots att landstinget har sagt upp avtalen med deras mottagningar. Anmälningar på läkarna från patienter har fortsatt att komma in. Vi har träffat 16-åriga Mohsan, som anmält en av läkarna."

Måste vara nytt, för någon dödsfara har det då inte handlat om, såvitt jag vet, när det gäller människor som faktiskt blivit hjälpta av läkare som vågat - och faktiskt förstått - lite mer. Men kanske inte riktigt hållit sig inom vetenskapen. (fy fan vad jag är less på det ordet!)

BTW så är Socialstyrelsen ett av de största hoten mot Sveriges befolkning. Min åsikt!

Någonstans har jag dessutom bevis för att Sveriges "Vetenskap och beprövad erfarenhet" är förlegat. Det finns en annan skrivning inom EU som vi måste rätta oss efter nu. Letar, letar...

(Däckar, däckar, måste äta, sova...)

Söndag gick bra

Men visst var det jobbigt när vi skulle fixa mat. Men det blev så gott så vi glömde sedan tröttheten ett tag. Tills matsmältningen kom igång och tog all kraft. ;-) Men det är vi van. Vi fixar det ändå, på vårt eget vis. Sova middag är ett måste för oss båda men innan dess orkar vi leka och greja ett tag också.

Att sova tillsammans är något av det ljuvligaste, när man är såhär gammal och trött. Tillsammans är vi 110 år i ett par månader!

Nyss hade jag en liten snöstorm här, men den - snön alltså - försvann direkt när den nådde marken. Otäckt ändå, för H är ute och kör på sommardäck...

H-dag

Ja, H-dag idag, fast det är söndag. Han firade med släkten igår. Hur klarar jag detta?

Förra träffen klarade jag på ett bra sätt, genom att gå och lägga mig innan han kom. Vi började träffen med en tupplur! Han kom från jobbet då och hade varit i farten ovanligt länge så det var en bra strategi av den orsaken också. Plus alltså att jag skulle vara på bättre humör om jag befann mig idet läge jag mår bäst i - liggande! Funkade alltså utmärkt.

Men idag är vi båda lediga och ska väl orka ändå... Jag ledig? Pyttsan! Har kämpat som en idiot med förberedelse av mat och uppfnissning. Och det luktar i alla fall lax av mina händer och säkert i köket också. Rå lax. Men det är kanske sånt man får stå ut med för den tillagade laxen brukar ju vara underbar.

Och hur klarar käre H detta och resten av veckan? Det har blivit för mycket för honom nu och han är efter med tvätten och vinterdäcken är inte påsatta (måste ha hjälp förstås) och... Det sistnämnda gillar jag inte, för det är frost varje morgon nu. Och en bil han inte är van. Herre, var med oss, särskilt med honom!

Utbrott

Idag får jag fler och värre utbrott än vanligt! Allting jävlas, jag tappar ännu fler saker än jag brukar, jag får inte upp förpackningar, jag blir arg och bryter av saker. Och då har jag ändå två händer, om än taskiga händer.

Stackars H då, som har bara en fungerande hand. Och andra problem. Men om man lägger ihop alla mina problem då? Vadå, måste någon vinna? Ja, i så fall har jag det i vilket fall mycket, mycket bättre.

Ekonomin. Precis som om pengar skulle vara allt men vad fan, det är ju det! Att få stroke och dessutom bli fråntagen en del av den lilla sjukpenning man har, och se det gå back varje månad, det är liksom... själva fan!

Jag har det lugnt! Men jag orkar nästan ingenting idag. Kanske är jag ändå sjuk? Jag ser fram emot 02.00, då jag kanske åter får en glimt av livet. Eller det kan glimta till lite nån timme innan också.

Ett till fågelfoto

En till halvdålig fågelbild, knäppt genom skitigt fönster, här från datastolen. Men dom är ju så söta!

Småfåglarna verkar desperata

En och annan talgoxe brukar jag se på min altan men nu har det varit en hel liten flock där och letat. Och letat. Förgäves. Ingen mat. Jag skulle älska att lägga ut mat åt dem men jag får inte. Dumt nog har jag lämnat en blomkorg hängande, där fåglarna absolut tycker att det bör finnas mat. Stackare!

Ska det bli djupsnö imorgon tro? Det var rätt många minusgrader inatt och frost i gräset i morse. Och "i morse" var ändå ovanligt sent. Jag är inte alltid så snabb att kliva upp...

Tror ej jag berättat att käre H fyllde 55 igår. Jag har haft så fullt upp med att göra kollage! Att folk fyller år är bara för att jag ska få anledning att ägna mig åt min käraste hobby: klippa, klistra, dikta, fantisera... Bäst jag passar på för händerna orkar inte så länge till... Snyft!

Lite sjuk?

Ja, jag har varit lite diffust sjuk ett par dagar. Alltså, bortsett från multipel skleros och hypotyreos och hidiradenitis suppurativa och sånt. Delvis egendiagnosticerat men ändå tveklöst.

Haha, rolig är jag ändå! Att jag över huvud taget lyckas hitta något som inte ingår i dessa sjukdomar! Om det nu är så. Men nästäppa, lite näsblod, känsla av feber, det är lite annorlunda och ovanligt för mig. Knäppt immunförsvar har jag men inte dåligt, vad jag förstår.

Och så kollade jag febern sen jag sovit middag: 36 grader. Tja, har jag en grundtemperatur som är lägre är det en typ av feber.

På nätterna, när temperaturen sjunker ännu mer är jag dock lika "frisk" som vanligt. På nätterna alltså. Jag menar, det är ju i princip bara med den lägsta temperaturen jag får uppleva lite friskhetskänsla. Här på en lapp ser jag ett exempel: 35,3 grader, då mådde jag bra!

Sjukt? Yepp! Fast ännu sjukare den gången jag kollade när jag varit igång på dagen och hade 35,7. Och att då ha 36,5-36,6 direkt på morgonen är väl också skumt. 36,6 är det högsta jag sett sen jag började kolla med nya termometern, som jag nu tappat bort... så dagens mätning var med den gamla. Ska jämföra dem så småningom, för skojs skull.

Nya muntermometern ska i alla fall vara kompenserad för munmätning och den tar bara 30 sek så den gillar jag. Dags att ta fram pendeln och leta...

Att jag har fel på temperaturregleringen är det i alla fall ingen tvekan om. Och jag kan ju inte svettas.


Och snart har alla löven blåst av sina träd.

Småsurr och färgklick

Vill så mycket men orkar så lite, just här, just nu. Borde lägga energin i köket (och sovrummet och hallen och badrummet och...!) Kan i alla fall berätta att än är det gröna gräsmattor och färgglada, vackra träd, men hur länge vet man inte. Snövarning för helgen... Regnvarning idag men kanske inte just här.

H kollar blodtrycket näst sista gången i denna omgång - har varit bra (lågt, tycker jag...) - och sen får han besök av stereo-Nisse. En sista gång? Knappast, den där anläggningen blir nog aldrig helt frisk. Den heller.

Imorgon kommer H hit efter jobbet så det är bäst jag fortsätter förbereda, så gott jag kan. Den här gången blir det ungefär en vanlig röra, fast med Quinoa. Mmmm!

Förresten så har jag beställt tid hos en privat sköterska. Den privata läkarmottagning, där jag skulle kunna ta mig in med rullstol, tar ej emot folk alls! Nu kan jag ta de prover jag vill, men vad jag sen ska göra med dem, det blir en annan fråga. En helt annan fråga!

Om någon kunde ana...

...hur mycket tid, hur mycket energi det kan ta att få på sig en vänstersko!

Om någon dessutom kunde ana hur det känns när skon är på, men det visar sig att plösen (nej, det heter inte så) på hälen har vikt in sig och/eller fötterna är för mycket eller för lite svullna så det behövs andra sockor och man måste börja om.

Men jag SKA klara det. Jag SKA vara klar och jag SKA vara snäll när käre H kommer snart. Klarar jag inte det... kommer jag att få lust att göra något elakt med mig! :-(

Jag har i alla fall gjort klart det mesta i övrigt. Men det är det jag inte orkat som kommer att märkas.

Det är 60% luftfukt och 14-15 grader på altanen, tro fan jag är extra slut!

Och det är den första oktober!

Tillfällig glädjetår

H berättade om mötet med läkaren - det var då min tillfälliga glädjetår trillade. Vilken mysig och klok man! Något tyskt eller danskt, inte purung, kunnig men dessutom skämtade han om sig själv. Åååååh, vill ha!

Och så kom den då, påminnelsen om att han är stafettläkare. Han sade till och med till H att "ja, då kommer du inte att få träffa mig mer".

Snyft!

Nu kommer han i alla fall att få kolla B12 framöver, eftersom han frågade själv. Efter mitt tjat... Såna "bagateller" tänkte dom inte på dom på Rehab. Och då kan hans tarms dåliga B12-hantering faktiskt vara en bidragande orsak till stroken. Hm, jag skulle nästan tro att den här kloke läkaren vet vad homocystein är också...

Fick veta idag att i FASS står:

"Om vitamin B12 ligger mellan 100-300 pmol/l kan det vara såväl brist som ett normalt värde vilket innebär att man måste komplettera med homocystein och helst också metylmalonsyra (båda förhöjda) för att säkerställa att det handlar om en brist av B12."

H:s värde i samband med stroken (14/3), när dom så småningom (24/3) - efter mitt tips - kollade, var 108! Hundraåtta! Och det sa bara läkarskrället var "lite lågt"! Fy f...... Dom leker med våra liv! Fast han fick sprutor i alla fall. Men sen har ingen kollat värdet!

^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^

Själv hade jag tänkt ringa och beställa tid hos privat läkare idag men när kroppen och knoppen orkar mindre än vanligt - ty så är läget - minskar chansen att jag tar ett sånt steg. Fast jag ringde i alla fall mammografin. Kom på att jag skulle beställa tid själv eftersom jag inte kunde ta tiden jag fick i vintras. Har nu tid bokad men det är synnerligen osäkert om jag kan sitta i rullstolen, vilket en madame lovade mig sist. Idag var det ingen madame utan en kille och det var ju lite fånigt att jag kom av mig när han svarade men vi skrattade båda gott när jag sa att jag inte hade väntat mig en kille. Fördomsfull, javisst! Vem vet egentligen mer om våra tuttar än killarna? :-)

Det är tre år sen jag kollade och jag har i princip alla odds mor mig. Till exempel en mor som dog i (följderna av) bröstcancer, har ej fött barn, tidig mens etc. Och som rullstolsburen kanske jag är utesluten från den kontrollen med. På gott eller ont, det vete fåglarna.

En liten höstskog bifogas.

Om klådan avtar lite till

... kanske jag beslutar mig för att det finns en morgondag ändå.

Visst, jag har varit olydig och varit ute tre dagar i sträck, med sol och vind. Såklart ska jag ha mitt straff. Idag har jag varit inne men det var ändå nu det rejäla straffet kom. Ansiktet har brunnit, kliat, brunnit, kliat i flera omgångar... och det börjar faktiskt avta nu igen. Men jag tror inte det är värt att jag fortsätter med städningen jag påbörjade tidigare idag. Blir jag varm så sätter det väl igång igen.

Vanligt ålderssymptom kanske? Jag har ingen mamma att diskutera med. Hon blev 62, jag är 55 nu... Två äldre systrar har jag men de gånger vi pratar är det så mycket annat som ska avhandlas. Världsekonomi, moderater, strängteorin, reinkarnation bland annat. Nej, allvarligt talat betraktar jag inte detta (heller) som normala ålderssymptom. Och nu är jag snart så desperat att jag beställer tid hos en privat läkare. Inte bara för klådan utan för allt jag misstänker beror på sköldkörtelproblem.

Jag har hittat en privat mottagning där jag tar mig in med rullstolen. Och idag råkade jag få veta mer om de läkare som jobbar där. Två trevliga, så jag vet inte vem av dem jag ska be om i såfall. Men förmodligen den kvinnliga. Fast det är den manlige jag har träffat en gång för länge sen och minns som mycket trevlig.

Käre H var på Botox-utvärdering och allmän koll idag och arbetsterapeut och sjukgymnast var imponerade. Inte minst av hur han hållit igång handen med ett träningsprogram varje morgon. Och denna gång har Botoxen gjort stor skillnad på tumme och pekfinger. Själv är han inte imponerad alls. Men han har ju mist i princip allt, utom mig. Jag får försöka förstå hans sorg även om det går framåt för honom och bakåt för mig.

Och imorgon ska den stackaren (kanske stackare men inte helt säkert) träffa en alldeles ny läkare på sin hälsocentral, en stafettläkare till råga på allt. Nu ska hans medicinering och fortsatta mående övervakas där. Nåja, bättre det, antar jag, än ingen koll alls, som det ju av misstag råkat bli hittills. Njurvärdena var ju inte bra efter ett och ett halvt års oövervakad medicinering... :-(

Tack för att du lever, käre H!

Länge än ska du överleva (van-)vården!

Jag har lust

... att åka ut med rullstolen igen fast jag var ut igår och måste "jobba" inne och även spara krafter för att orka hämta glasögonen och...

Men det är ju så ljuvligt väder!

Får jag smita ut igen och njuta av höstfärgerna i för årstiden ovanligt mild luft? Fast jag ser nu att det är mulnare idag och blåser lite mer. Men jag har ju gjort mig för och tvättat håret och även samlat ihop lite mer gammalt skräp som jag kan slänga. Och på Kvantum har dom ett erbjudande jag längtat efter: Palt, kroppkakor och en del annat gott för 10 kr/förpackningen (hur gör man nu fast mellanslag igen?). Mmmmm! Men måndag kan vara dumt för ibland har dom inte hunnit få hem/packa upp varorna jag vill ha. Men vädret, färgerna!

Velig? Det är bara förnamnet! :-)

För övrigt var käre H här i lördags och det var bra. Mysigt. Men av hans systrar har en hjärntumör. Är det någon som känner en frisk människa?

Temperaturen

... är hög uti kroppen...

Det trodde jag idag när jag kände mig varmare än vanligt och orkade mindre än vanligt. Men när jag kollade med min nya termometer precis innan jag skulle sova middag och var väldigt trött och sliten... då hade jag 35,7. Visst, det kan i alla fall vara förhöjd temp, om man "normalt" har typ 34,5.

Vad jag "normalt" har ska jag nu försöka undersöka igen med denna nya tingest. Hittills har det verkat som jag har högre temp när jag sovit - direkt i morse hade jag 36,5 - vilket väl ytterligare bevisar att jag inte alls är normal. Men jag rapporterar nog på allvar när jag testat ett tag. Det är i alla fall en behändig muntermometer som tar bara 30 sekunder på sig för mätning. Och det står att det är kompenserat för de felande tiondelarna (mot om man mäter i häcken) så nu litar jag på det.

Käre H arbetstränar och egentligen skulle vi alltså ha träffats imorgon efter hans jobb, men nu sköt vi upp det till lördag. Jag längtar men jag längtar också att känna mig fräschare och att orka få till det lite fräschare här i lägenheten (ger du aldrig upp, tant, och ringer städfirman?). Jag hoppas på en bra natt (för fysiska aktiviteter men även god sömn) och en bra dag imorgon för att jag ska orka pyssla klart inför besöket.

Tack!

Tack han/hon/den/det! :-)

Vill du ha en ny uppgift?

Hjälp mig få hjälp för den värsta av alla mina sjukdomar. Vilken det är får du räkna ut själv; jag vet inte.

Hjälp!

Känner mig febrig och i ännu sämre form än vanligt. Lite ork alltså.

Ber han/hon/den/det hjälpa mig orka vara snäll och god i alla fall, när käre H snart kommer från sitt 3-timmars arbetsprövningspass.

Du är duktig att skriva långa ord i alla fall, fröken! Och du är en av få (!) idag som kan det här med hopskrivning! :-)

Stadsturen

Varför ska jag vara så pessimistisk jämt? Nej, ofta menar jag. Det har faktiskt aldrig i hela mitt liv gått så lätt att välja glasögon! Nu har jag dem inte på mig än, så jag ska väl inte hojta för mycket men... Haha, där var den igen, pessimismen!

Naturligtvis är det till stor hjälp att prova på nätet först, men det blev ändå inte riktigt som jag trodde. Fast det var det par jag först fastnade för här hemma också. Och precis den stil jag tänkt. Tunna bågar, trygg form men häftig färg.

Mitt andra ärende gick också bra men sen blev det ganska tråkigt. Det finns ett mindre antal affärer där det funkar ("funkar") med rullstol, men de - på Åhlens - är suveräna på att placera saker så precis att jag ändå inte tar mig fram, utan att ta långa omvägar. Visserligen höll de på att bygga och flytta om också, men ändå. Jag är faktiskt inte alls ensam om att åka elrulle och jag är också en kund, om än sällsynt.

En dyr men efterlängtad hushållspryl blev det i alla fall: Ett diskställ! Mitt gamla är från 70-talet, brunt och rostigt. Men framför allt har jag retat mig på vattnet jag måste torka upp under stället, när jag satt dit disken. Detta ställ har en bricka under - helt suveränt! Dessutom är det lila, tack och lov inte rosa som på bilden! :-)

Vård

Jag trodde väl aldrig jag skulle hamna i det läget att jag överväger att söka privat vård, men nu är jag där. Dock hjälper det väl inte med en eventuellt klok privat läkare om jag sedan behöver en endokrinolog och han är lika dum som läkarna på Hälsocentralen. En sån (endo) har ju redan varit inblandad och godkänt mina TSH- och fT4-värden, de som är så skumma, särskilt tillsammans. fT4 är inte heller dåligt, om man ser det ensamt.

Och käre H, han är en katt med massor av liv, men har nog förbrukar de flesta snart. Det blev liksom en miss på Rehab, så han blev aldrig överförd till sin HC för vidare kontroller. När han nu till slut blev kollad, hade han många dåliga värden, även om de ej var livshotande. Men "inte bra för en man i hans ålder" som hans läkare på Rehab uttryckte saken. Alla mediciner... Njurarna... Salures... Kalium... Och något mer som jag inte minns eller inte uppfattade. B12 ska ju absolut kollas. Och jag vill ha papper på allt! Men jag är bara en fattig särbo...

Sen "överförd till HC", det kan verkligen innebära slutet. Vi har ju ingen aning om vem han hamnar hos och den okände läkaren ska följa upp hans livsviktiga mediciner och värden!? Ok, det kan funka...

Och herre, tack för varje sekund jag får med denne härlige man, med ett egensinne och en seghet som hjälper honom övervinna det mesta. Eller är det jag? :-)

Jag ska i alla fall på stan och testa synen och prova glasögon imorgon. Lagom kul men i alla fall lite kul. Har provat bågar hos Specsavers, på nätet alltså. Det är svårt att komma igång (lyckas få ett foto godkänt t ex) men när man lärt sig är det en fantastisk tjänst. Testa!

Piggt, nästan o-ont, något mer koncentrerat

Jomenvisst! Höga berg och djupa dalar, ett par omgångar av varje alla dagar. Fast idag var i stort sett bra. Bara rätt så ont i ben och höft, men i princip aldrig när jag ligger ner. Jag måste vara rätt privilegierad ändå.

Förutom allt annat fantastiskt - det mest fantastiska är förstås min käre H - fixade en snäll granne rårörda lingon till mig igår. Hon ringde och berättade att hon hade så mycket lingon och ville skänka bort lite. Undrade om jag orkade koka själv. Det orkade jag ju inte. Hur det nu var så ledde jag in henne på rårörda lingon, vilket hon varken hade ätit eller gjort. Efter någon timme kom hon ner med en burk! Hon hade sett att man kunde använda diverse redskap och jag tror hon sa att hon hade valt degkrokar. Lättsamt och helt perfekt! Och så fick hon lära sig något nytt på "gamla" dar.

H och jag åt lingonen till vår lunch, smaskigt! Jag tog även till vaniljglassen, vilket också passade jättebra.

Jag har så mycket att skriva om, bland annat mycket om så kallad "vård", läkarskrällen, privat vård, evidensbaserad vård kontra erfarenhet, verklighet och sunt förnuft etcetera.

Här kan man läsa om den förskräckliga evidensbaserade vården om man vill:

Och nu är orken slut för denna gång. Pling-plong!

Trött, ont, splittrat...

Har en del att förtälja men orkar inte. Ändå är en del rätt trevligt att berätta om.

Och imorgon kommer H efter jobbet igen. Måtte jag ha mer ork då.

Sol, vind och dom

Just nu sitter min H på ett mycket avgörande möte med FK, arbetsgivare m fl. Därav ordet "dom" som är hans syn på saken. Tills vidare.

Och jag har just kommit in från en nöjestur. Ja, det är ett nöje varje gång jag tar mig till soprum och affär. Dessutom gjorde jag en liten extra sväng och kollade och knäppte svamp igen också. Det regnade i morse igen men sken upp så det var jättefint, dock väldigt blåsigt.

Lite nytta är det förstås med turen också; mat till mig och även en del till H. Våra kära kryddkorvar är billiga igen så såna blev det många av.

Egentligen sover jag middag vid 15-tiden men idag vete 17. Fast H bör ju också sova sen han kommit hem, så det kan ändå dröja innan jag får veta hur det gått. Och kanske svänger han in på affären också. Lika bra att försöka sova sen jag ätit lite.

Han kanske har kommit på varför han fick iscias när han låg på Rehab och så nu igen. Båda gångerna hade han testat en sån här vibrationsplatta! Annars har han ju faktiskt klarat sig bra sen han kom hem, fast han alltid känner av isciasen lite grand.

Sen söndag

Förra veckan var positiv för käre H, för då fick han träffa handspecialisten från Umeå som var på besök på Rehab. Han var undervisningsobjekt, för hon skulle lära upp en massa folk där. Modigt! Men så fick han botoxsprutor igen också. Tummen mjuknande nästan genast så han kunde röra den bättre igen.

Men så vände turen idag - isciasen slog till igen. Han vet inte varför. Arma gubbe! Imorgon är det träff med sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator inför möte med dem samt FK och arbetsgivare på tisdag.

Vad ska hända?

Ont har jag med men jag måste ju inte göra så mycket mer än ta mig på toa ibland. Rätt ofta. Att jag fick mer ont nu beror på att jag var så pigg så jag moppade av lite för många kvadratmeter på en gång inför helgen. Suck.

Jag ska i alla fall ut och resa imorgon, till vårt affärscenter. För när jag väl tagit mig till rullstolen sitter jag bra och mår bra. Ärendet är att hämta lite medicin men där finns många bra affärer att kolla in. Jag behöver ingenting egentligen mer än möjligen några nyttiga småsaker. Tandkräm, skosnören och sånt. ;-)

Och så visar jag lite mer svamp. Den lilla skogen bakom våra hus, till stor del skövlad, är absolut full av honungsskivlingar. De gillar ju stubbar. Det ser så läckert ut men dessa svampar är numera enbart för att titta på.

1998

Det blev fel i förra inlägget - det var 1998 jag gjorde min sista resa och svettades så det skvatt om mig. Men jag hittar inga mer exakta anteckningar, tyvärr. Det hände ju flera spännande saker under den resan, t ex att jag var hos en av syrrans kloka gummor i Göteborg. Jag har kvar något papper från det tillfället, där det syns vad hon ordinerade mig. Och jag minns ungefär vad hon hittade.

Jag återkommer om det. Men knappast alldeles strax...

Undrar varför ingen kommenterade mitt allra vackraste svampfoto på Facebook? Antagligen trodde dom jag var knäpp som kastade ut små fina kvisttomater i skogen och fotade. Men jag lovar, det är svamp! Och kvisten låg precis sådär! :-)

Spännande bokmärke

Ett ovanligt bokmärke hittade jag i en bok häromdagen. Tågbiljetter, till Göteborg den 21/7 1997, tillbaka hem den 30/7. Nu ska jag forska lite, i dagboken till exempel, men jag är ganska säker på att det var sista resan. Och att det var värmebölja - till och med något rekord - i Götet då. Och jag svettades och det rann. Kanske sista gången det rann också.

Hur och när och varför slogs svettfunktionen ut? Det forskar jag också om och vet bland annat att det händer vid Myxödem. Men jag kan väl inte ha haft det så länge?

Inte forska mer just nu för H kommer vilket ögonblick som helst, men sen har åkt kanske. Men nu och ett antal timmar framöver ska jag vara i nuet. Ett underbart nu, om än lite för fuktigt, dock inte på grund av svett...

****

Nu är det kväll och jag har haft en fin dag. Nyss kollade jag dagboken men det var fel år. 1997 var alltså inte året det var värmebölja. Åkte jag alltså 1998 också? Får leta reda på den pärmen och kolla vidare. Eller om det ligger på datorn.

Jag har skrivit datadagbok sedan 1993 och på något mystiskt vis lyckats bevara de flesta filerna, om än i lite felande format ibland. Varje år har en stor A4-pärm. Jo, jag skrev ju ut dem också. Men nu är det nästan slut på detta sedan några år.

1997 var i alla fall ett av de spännande åren, med studier, praktik, Gestaltterapi och mycket annat smått och gott. Så konstigt det känns att läsa men mycket kul!

Från det ena till det andra: Undrar vad det är för superöm fläck jag fått på vänster brösts övre del, ja, där hjärtat sitter ungefär. Det gör ont ibland alldeles av sig själv också, inte bara när jag trycker. Vet att jag har känt det förut, senaste veckan, men inte varje dag. Men såhär är det. Förutom de i stort sett konstanta plågorna, dyker det upp konstiga saker här och där i kroppen från och till. En del kommer och går och återkommer, en del bara kommer och går.

Konstig huvudvärk på vänster sida ovanför ögat. Sällsynt, men återkommer ibland.
Något med tarmarna på höger sida, långt ner.
Vänster fot, den "friska", hade spader för nån vecka sen. Kramp.
Åsså den här hjärtepunkten.
Massor av nya leverfläckar, många upphöjda, samt röda fläckar.
Och lite annat smått och gott.

Annars mår jag rätt gott. Mest tack vara H och AC.

Och svamp

Jag kunde inte krypa ner och pilla och lukta på den men jag kan lova att det är en champinjon. Ett par altaner bort från min bara! Åh, så länge, länge sen jag kunde plocka svamp!

Jag älskade verkligen hösten. Jag minns hur jag retade folk när jag kvittrade över att jag varit ute timmar i regnet och plockat svamp!

AC hit och dit - och nypon

I söndags var AC:n död, efter en månad och tre veckor. Bra va? Igår var den frisk igen, efter lite undersökning och fixning av en mycket trevlig reparatör. Den läckte kylvätska... Lugn och pedagogisk som reparatören - tack och lov - var, lyckades han övertyga mig om det logiska i detta och sen har jag glatt kört igen. Det är höst och kallt och min lägenhet har återtagit sina kalla golv, men jag blir ändå varm när jag försöker göra något.

Jag älskar min AC!

Jag älskar min H också, på mitt speciella sätt.

Idag fick han ett telefonsamtal som kan leda till något gott. Spännande låter det. Det var sjukgymnasten från Rehab som berättade att det kommer en handspecialist till Rehab till veckan. Hon ville höra om H ville träffa henne och det ville han. Dock är anledningen till att han är utvald inte så kul egentligen. Hans dåliga hand sägs vara unikt dålig! Alltså dålig på ett unikt sätt. Han visade i helgen att nu är det bara lillfingret som är rakt; de andra fingrarna är krökta, allihop! Nu vet jag inte om det gör honom mindre unik än när sjukgymnasten träffade honom sist. Det unika då var bland annat att fingrarna spretade på ett så konstigt sätt. Handleden är också vriden på ett opraktiskt sätt.

Det blir i alla fall spännande på onsdag att höra vad hon sade. Kanske kommer hon att ge honom fler Botox-sprutor. Men jag tycker han måste ha bättre hjälp till träning också. Kommunens sjukgymnast, som han går hos nu, har inga kunskaper om strokeskador.

Men nyponen frodas. :-)

Funderar en fredag

Det kliar som vanligt fast värre och ansiktet svider som ett öppet sår.

Men snart kommer käre H, kan han lindra vad som helst tro?

Hoppas.

Tror.

Längtar.

Trodde inte tillräckligt mycket dock; var tvungen ta på kylbalsam, det enda jag säkert vet som lindrar. Vill inte börja med att klaga när han kommer...

Nypon igen...

Ja, det händer ju inte så mycket här så att komma ut en sväng och fota nypon är liksom stort. Fast det framgår ju av förra inlägget att det hänt annat stort idag. Stort tills vidare; det kan bli bara en liten lort av alltihop. När jag torkar ihop.

Nu är det gjort!

Brev postat till min hälsocentral, mycket spontant. Skrev nästan allt innan jag gick ut, hade bara en liten början från i maj. Ja, det var ett tag sen min läkare svek mig. Och vad kan hända nu? Allt eller inget. Kanske, kanske är den här läkaren en vettig man. Det är min enda chans!

Härlig rulle tur igen, allt är så lagom och så vackert. Fast inatt ösregnade det så jag hade svårt att sova!

I sommarprogrammet pratar någon om gamla idoler, som Jimi Hendrix (blev ej gammal), folk ur Metallica m fl. Att 18-åringar idag kan digga gamla gubbar (60-åringar) är rätt häftigt. Så funkade det inte när sommarprataren var 18, säger han.

Kollar... Sommarprataren är Bengt Palmers! Kul program, det ska jag ladda ner, även om jag då missar musiken.

Sjuttio procent igen - pust!

Luftfuktighet alltså. Pust! Och över 20 grader, den kombinationen är tung för mig.

Stackars Norge har dock fått det mesta av regnet här i vår närhet. Tills vidare. Varning finns för kommande natt eller när det var. I morse hade vi lite översvämning också, på en för ändamålet lämplig gata. Lämplig gryta...

Dags för middagsvila. Det blir bra. Men att försöka komma igång igen går knappast bra. Fast jag har ju min AC. Inte dags att sluta köra den än.

När jag vaknar, om jag vaknar, eller inatt, ska jag än en gång försöka skriva det livsviktiga brevet till min hälsocentral. Fast jag har väldigt lite hopp om hjälp.

Myxödem. Och en läkare som vägrar diskutera min sköldkörtel mer. Mamma, hjälp!

En ganska normal träff

Jag och H valde alltså att träffas på fredag denna gång. Han kom direkt från jobbet, vid tolvtiden. Det var mitt förslag för att han skulle spara bensinpengar. Jobba fick han alltså inte göra, utan det handlar om social träning, men såklart jobbar han. Det berättade han också för sin handläggare på Försäkringskassan när de pratade i går. Hon blev inte arg utan verkade positivt inställd till hans arbetslust. Och jag ska vara försiktig med att ropa hej, men jag får en känsla av att det kan komma att fungera, som jag har tänkt ungefär. Men han måste först bli uppsagd från jobbet för att kunna bli återanställd med vad det nu heter. En specialanställning för folk som har vissa problem.

Sen gäller det förstås också att de ansvariga på företaget går med på det. Men han kan faktiskt jobba ganska mycket. Hans arbetskamrater är fantastiska och plockar fram ordrar som han kan hantera. Det finns tunga saker som han inte har en chans att jobba med, men han har haft fullt upp den här veckan, det vill säga de sex timmar han har varit på sin arbetsplats.

I alla fall, när han var här i går kändes allt så normalt, precis som det var förr i tiden, när han slank in på en vardagsträff efter jobbet. Han kom i bil och hade därmed friheten att åka hem när han hade lust eller när vi var trötta på varann.
Det kändes inte alls som att jag var speciellt trött på honom; jag hade inte någon lust att kliva upp efter vår lilla tupplur. Ville bara ligga kvar och fortsätta mysa och kramas och småprata.

Det har ändå gått helt fantastiskt bra den här tiden med färdtjänst. Jag har säkert sagt varje gång "kan du inte ringa och ändra tiden så vi får ligga här och mysa en timme till" men det har fungerat. Något han säkert kommer att sakna är alla trevliga samtal med förarna. Det är ensamt att köra bil. Men det har väldigt många fördelar. Nu kommer han att kunna hjälpa mig lite mer till och med. Vinter är inte speciellt roligt. Jag kan ju inte ens köra bort mina sopor, suck.

Men just nu är det en underbar tid!

Jag har säkert lagt ut något nyponkort förut för jag tycker de är så vackra, men det är i alla fall inte samma nypon. (Japp, 9 september 2010, tre nypon ;-))

När jag kommer in igen

... efter en liten rullepromenad i sol och klar, lätt luft, hoppas jag få till ett inlägg om gårdagen. En fin dag, en dag som ger hopp.

Har jag nu kastat bort en massa tid och kraft på onödig oro igen?

Nä. Oro är väl aldrig onödigt?

Annorlunda

Inte är rötmånaden slut än men något har i alla fall förändrats. Luftfuktigheten är bara drygt 50%, det är svalt ute och det är så mycket lättare att leva.

Bloggen har varit felande ett tag (eller jag?) men nu testar jag att publicera utan att säga nåt mera.

Yranlördag för vissa

... för många. Hur många får jag läsa i tidningen snart.

De ser ut att ha ett underbart väder, solen har just gått ner och himlen är delvis svagt rosa. Ungefär 18 grader varmt och vindstilla.

Och nej, jag är inte avundsjuk. Jag är gammal och sjuk och orkeslös men har haft en fin dag med min käre H idag. Vi gör det vi orkar och vi får både mat och lek och... mera lek. Och en del allvar. Nu diskuteras till exempel bilbyte för honom, till automat. Han har varit ute och provkört en härlig, begagnad Toyota, i fint skick. Och nu - och i ännu högre grad på måndag - är det spännande. Prova mer, diskutera och fatta beslut!

Och nu är jag trött och vill snart sova. Fast i vanlig ordning hinner jag nog inte lägga mig innan det blir den tid på natten då jag blir superpigg.

Yrandets förspel

Storsjöyrandet alltså.

Fast förspelet är egentligen över, själva Yran börjar nog faktiskt ikväll. Fast på fullt allvar imorgon, fredag. Men jag har inte fått något program och inte brytt mig om att leta. Varför skulle jag det? För att jag hade kul på Yror för evigheter sen, i ett annat liv, mitt "friska" liv?

Veckan som gått har vi haft Krogstråk med ovanligt mycket fylla och misshandel. Vad ska då hända kommande dagar...?

Om jag är avundsjuk på de friska(?), fulla filurer som kan vara ute och traska och festa dessa dagar? Nej, det är så otroligt långt bort för mig, så långt bortom min värld, att jag inte kan föreställa mig något kul i ett sånt sammanhang. Men visst kan jag tänka på mina fina, roliga minnen från Yror.

En himla mysig stund var ett år när Saw Doctors var här och de spelade så lugnt att jag kunde stå framme vid scenen. Mysigt gäng! Inte minst mysigt att de bjöd på sig själva och spelade gratis för folk på dagarna. Gillar!

Bara som exempel:

The Saw Doctors - Green and Red of Mayo

Inget bra ljud men mysig stämning som påminner lite om Yror.

Skriva?

Jodå, jag vill. Som vanligt går jag och skriver i tankarna, de mest fantastiska krönikor och rentav hela böcker!

Men i verkligheten går det trögt. Fast jag vet att jag måste skriva för min överlevnad.

Vi lever i alla fall ändå, både H och jag. Han var här igår och trots småtaskigt väder hade vi en mysig träff. Ja, vi fick ju vara inomhus medan det störtregnade gång och gång och åskan mullrade, men den småvarma, fuktiga luften kan ju knäcka mig. Men det gick bra, fast jag inte körde apparaten speciellt mycket

Tacksam

För apparaterna, särskilt den som kyler.
För Facebook där jag fick ett bra tips idag.
För SvtPlay där jag kan se tipset idag, det ni som har TV och licens såg igår.

Queen!

Jag gillar inte allt. Äger bara Queen I och II på CD. Möjligtvis en LP, "Hot Space" men den var så dålig så jag kanske har skickat iväg den. Fick dessutom höra det i programmet, att den verkligen var dålig...

Keep yourself alive

Är mycket, mycket, mycket fascinerad av Freddie Mercury framför allt. Kreativiteten. Men såklart är alla viktiga. Vilket gäng!

Måste även ses, men jag kommer inte på vad låten heter som jag tänker på. Där han städar...

Först nu kom den, tack vare programmet, inte tack vare min hjärna. Tro tusan dom hade kul när dom gjorde videon!

I want to break free


Och såklart är jag tacksam för käre H, som var här igår. Fast han aldrig sjunger...

Fantastisk apparat!

Ja, jag har tillgång till en fantastisk apparat! :-)
Eller, när jag tänker efter, flera fantastiska apparater! :-)

Montörer

Nu är dom här. En montör som borrat på altanen och just nu monterar utedelen. Elektriker har varit in och tittat och mätt och kliat sina huvuden. Det blir kabel draget ända från centralen i hallen till vrån längst bort. Borra och damma ovanför databordet... Kanske ska det dras ut från väggen. Det vore spännande, om jag hade en städare till hands. Hoppas syster K kommer snart... Mycket prickar här...

I värmens och väntans tider

Tisdag, onsdag, torsdag har jag gått och varit beredd på att några killar skulle dyka upp och montera kylapparaten. Men alla kylar och frysar på stan går sönder och måste akut repareras, så här sitter jag och sitter.

Någonstans en bit bort har en syster med gubbe parkerat sin husvagn och kommer att hälsa på någon dag. Just nu är de hos en annan syster. Hur kul är det att hälsa på mig imorgon till exempel? Då måste grabbarna helt enkelt komma och montera. Och jag kan inte sitta någon annanstans än här och umgås med de hitresta.

Och hur sällsynt än det är med detta systerbesök ska gubben H komma hit på lördag. Är det egoistiskt tänkt? Eller vad är det tänkt?

Det gick i alla fall bra sist, sen jag kastat brickan. Jag var lugn och snäll. Ni får gärna följa mitt exempel vid behov. Fast det är lugnare att inte skaffa sig sådana behov. MS till exempel kan ni hoppa över. Stroke likaså. Och mycket, mycket annat!

Hjälper det där?

Det är en fråga jag brukar få när jag slänger något i golvet så det går i bitar och/eller vrålar och så vidare. När allt går åt helvete. När allt jag kämpat flera dagar med ett fixa till plötsligt är ogjort igen, för jag tappar saker, spiller, dammar ner...

Såklart det hjälper! Idag tror jag definitivt det hjälper dig! Att jag kastade min favoritbricka i golvet så den sprack 10-15 minuter innan du skulle komma, kommer att ge dig ett varmare mottagande än om jag inte hade gjort det.

Så välkommen min kära gubbe H. Nu är jag lugn och kärleksfull igen.

Men om du frågar varför jag inte gjort det och det... kan du inte känna dig helt säker.

Och visst kommer jag att sakna min fina bricka som jag använde varje dag.

Ska bara tala om att

* Jag finns
* H finns
* luftvärmepump - det vill säga AC - troligen blir installerad i slutet av vecka 26
(luftvärmepump låter ju för j-igt!)
* käre H varit här idag och fått slita ovanligt mycket för maten
(på grund av)
* jag har extra ont i den vänstra del av mig som försöker lyfta det olyftbara benet
(använder alla muskler jag inte har från nedre delen av ryggen till knäna)
* det är bra väder igen, så långt jag kan se, det vill säga till onsdag
(max 15 grader)
* det högst troliga myxödemet frodas; nu hänger det verkligen under ögonen. :-(
* jag inte har skrivit till HC för att få en annan läkarkontakt och sen remiss
(det känns så totalt tröstlöst att ens försöka; bara ett fåtal av endokrinologerna kan tänkas förstå vad det handlar om och jag kan inte resa jorden runt och leta som sköldkörtelsjuka ofta får göra!)

För övrigt splittrat: Här vid datorn har jag lyssnat på ljudbok, "Gåtornas palats", i sängen läser jag "Faller fritt som i en dröm" och vid köksbordet bland annat en gammal artikelserie från Svd om Maskrosbarn.

Och nu snart godnatt.

Jag har ingen lust

Ingen lust för mer åska.
Ingen lust för värme och 70% luftfuktighet.
Ingen lust att försöka göra nån nytta här utan AC.
Det är farligt för mig att göra fysiska övningar nu, typ gå mellan rummen. "Gå" mellan rummen menar jag.

Ansökan om AC har tydligen kommit bort, till råga på allt.

Jag har ramlat bort från mailinglistan om sköldkörtelproblem också.

Och käre H är på så kallad social träning på sin arbetsplats och det är säkert bra på något sätt. Fast jag har svårt att se vilket sätt. Träffa arbetskamrater ja, men de ska jobba och det får inte han. Och ingen har utrett hur det ska fungera med resorna. Jag försöker utreda...

Frodigt

Min regniga gräsmatta som ett litet konstverk. Min stackars gårdskarl som var in en sväng skulle klippa gräset sen. Det växer nåt kopiöst i detta klimat. Och det är inget lämpligt klimat för gräsklippning.

Jag tycker det är vackert men det tycker väl sorkarna också.

H? Han har en alldeles normal dag hos tandläkaren. Alldeles normalt att när man är som fattigast går allt, precis allt, sönder.

Ny blogg?

Jag lät ju inte den här bloggen vara anonym som jag hade tänkt så jag måste nog göra en ny, helanonym. Men då får jag kanske underhålla flera bloggar. Eller bara skriva egen dagbok igen?

För det börjar passa sig ganska dåligt att uttrycka mina känslor här nu.

Tills vidare några öppna frågor: Hur fan orkar dom på FK plåga folk som dom gör, även om det är "på order"? Dom vet att folk tar livet av sig på grund av det dom "måste" göra! Hur kan det här vara sant i ett "humant" samhälle? Hur får det fortgå? Hur gör man för att störta en idiotregering?

Och vad gör man när man inget kan göra för sin käraste?

Förresten

Jag hann se dem igår, fota också. Nästa gång jag går ut är de borta. Häggens blommor.

Snacka om att det är stressigt!

Dagen D

D som i... Dörsäkringskassan kanske. D som i Drömmar om ett normalt liv. D som i Dramtid. D som i Diverse.

Och H som i Han. Han ska på möte med FK, läkare, arbetsgivare med flera idag. Arbetsgivaren är det nya. Vi har förstås spekulerat mycket och vi har tips på vad han kan arbetsträna med, men vi vet inte vad arbetsgivarens representant tycker och vad hon kommer att säga idag. Han är ju bara anställd till den sista juni, men det vet inte FK än. Dock vet jag att H är mycket uppskattad av de flesta på arbetsplatsen som han har haft kontakt med, bland annat just av damen som ska vara med i dag.

Om vi är nervösa? Ja, jag är nervös och för honom är det här... Ja, det är så mycket som blir beslutat idag, ett nytt steg på den så "berömda" socialförsäkringsvägen. Moderatvägen mot utanförskap. Ett ord jag egentligen inte vill ha här i min blogg för det är så missbrukat av den här otäcke mannen som svänger sig hur som helst för att lura folk så han blir av med sjuka och handikappade från sin fina värld.

Men ok, jag tror det kan komma något positivt ut av mötet. Jag måste tro. Jag måste tro att det finns en bra väg för käre H. Han vill jobba, han vill bli bättre, han vill ha råd att åka till jobbet, till mig och gärna någon mer sväng ibland. Han vill (måste!) kunna köra bil igen, för med hans problem blir det inte fråga om bussåkning.

På socialbidrag vill han inte leva, det kan jag nästan svära på.

Och jag får inte glömma att vara här och nu varje sekund vi har kontakt. För jag vet inte om det finns mer än här och nu.

Jag? Har en del pyssel. En hel del vid datorn men tyvärr är det åskrisk idag igen, så jag får vara beredd på snabb avstängning. Fotot är just från gårdagens åskskur.

Riktigt dåligt!

Att jag inte skrivit sen 9 maj alltså.
Och nu har jag inte tid.

Ska fixa till mig tills fina, goda gubben kommer! :-)

Skrubbsår

Ett skrubbsår på ena benet fick H efter vurpan med rullatorn. Alltså, rullatorn vurpade men inte H. Hur det gick till kan inte jag och inte han själv heller förstå.

Skyddsängel, sade jag. Han protesterade inte.

Det är mycket nu

Jag lever, vi lever. Och det är mycket nu. Det viktigaste som hänt är kanske att jag blev osams med min läkare igår. Så nu måste jag söka mig en ny. Perfekt, jag som har så mycket överskottsenergi och så lite annat att tänka på!

En knöl på halsen har jag också, som jag upptäckte för ett tag sen, men som jag först nu nämnt för mina sköldkörtelmailkompisar. Snyggt ord? Jag kollade också på 1177 och jodå, där sitter den, den jädra körteln! Som min (fd) läkare inte vill diskutera mer. Proverna är ju "bra". I princip. Dock flera på gränsen och fortfarande väldigt dåliga ihop. Typ. Och jag har myxödem.

Allra viktigast är i alla fall H. Ett positivt steg är att han nu fått förlängd färdtjänst. Inte ens det kunde vi ju vara säkra på. Tack, tack!

Förmodligen ska han få mer Botox också, fast han egentligen lämnat Rehab nu. Slut på träning där alltså, men hos kuratorn får han fortsätta, tack och lov! Och fortsatt träning är ordnad i närheten av hans hem, också väldigt bra, om än mycket, mycket tråkigare för honom. Bara sjukresorna, med alla trevliga chaufförer, var en viktig social bit för honom. Och kontakterna på Rehab förstås.

Sen gör han just nu en sväng med en riktig skräckmedicin - en statin - men har tagit beslutet att inte fortsätta med den. Hans värden ibland bra och ibland bara på vippen till "dåliga" och hade redan blivit bättre, så adjö till den Läkemedelsfabrikantsinkomstbringaren! Dom tjänar redan tillräckligt på stackars människor som bara blir sjukare av den - oftast helt onödiga - typen av medicin! Morr!

Jag är förgiftad av Simvastatin

Men sen var det intressant att läsa att B12/homocystein påverkar kolesterolet. Det visste jag inte eller hade glömt. H hade i alla fall jättedåligt B12-värde när han fick stroken och det är jag fortfarande väldigt misstänksam mot. F-n att dom inte kollade homocysteinet också!

Jag får också träffa min kurator imorgon. Skönt!

Och jag ska få en riktig AC (Har jag sagt det?) men det är trögt som f-n och jag ska visst genomlida flera värmeböljor innan den blir installerad! Det var ju en värmebölja redan i april!

För övrigt är visst arbetsterapeuter den yrkeskategori som gör barn oftast. Åtminstone är mina arbetsterapeuter barnlediga stup i ett så det blir den ena vikarien efter den andra - och ganska struligt.

----- Och sen jag skrivit hit fick jag ett mail från H som varit ute på äventyr - och ramlat! "...jag slank även ner i diket på vägen hem ;-)" Och "Ingen fara..." men jag känner mig inte lugn! Förrän möjligen om en timme när vi pratar i telefon igen. Möjligen. Det är oftast värre än han vill erkänna. Käre H.

Se nu till att vara närvarande, tant

Min käre gubbe lever och jag med. Snart ses vi igen.

Se till nu att vara närvarande varje ögonblick, grubbeltant! Strunta i den otäcka värmen och eventuella smärtor. Skit i den eventuella framtiden.

Jag tror förresten jag är ovanligt smärtfri just nu. Tyvärr berättar H i sitt morgonmail att hans rygg känns sämre igen. Möjligen för att han var ute på äventyr igår. Han traskade en del i skogen, hemma hos släkten, utan rullator!

Det känns spännande att ses; det är en fördel med särboendet. Jag längtar att borra in näsan i hans hud, känna den kära doften. Det känns som jag har en träff i vårens och ungdomens tid. Vadå som? Är vi gamla kanske?

Gubben på fotot upphittades av min gubbe i skogen igår. :-)

Berg- och dalbana

Det har jag aldrig åkt, egentligen. Det vill säga, jag har inte valt att åka en äkta berg- och dalbana. Har aldrig haft lust, aldrig vågat. Men ofrivilligt åkande ägnar jag mig åt dagligen nu. Men dalarna överväger. Idag var jag i alla fall uppe på berget en bra stund, när du var här. Lyckades riktigt bra med att vara närvarande och njuta av nuet. Måltiden vi delade. Samtalen om allt möjligt, men inte det allra svåraste. Närheten.

Särskilt på morgnarna anfaller ångesten. Men ibland även på kvällen när jag ska sova. Och när jag sover middag, ensam. Jag sover en stund och vaknar med ett ryck. Har hjärtklappning.

Men idag sov vi middag tillsammans och jag var alldeles lugn och lycklig.

Och det kommer att ordna sig. Det måste ordna sig.

En fin liten dag

Rullerally i lösgruset, faktiskt riktigt kul! Att det småregnade gjorde ingenting för det blåste inte istappar från fjällen.

Jag kunde använda mitt närmaste soprum och sedan rulla ner på affären.

Jag och käre H har diskuterat bilstödsansökan och lite annat per telefon.

Det har kliat utan bara fan men jag har överlevt.

Med andra ord en fin liten dag.

Förbytta

Trötta nötta halta lytta
möttes vi en vårdag
du och jag

skiljdes efter ett tag
som förbytta

skönt att för varandra
ändå kunna göra nytta
ge behag

Skönt!

Idag kom jag ut på min planerade sop- och handelstur. Hade svårt att klä mig - sommar, vinter eller vår? Höst känns det som, inombords. Men ute blev det varmt med vinterkläder. Kunde inte stå länge och prata med grannen i lä mellan huset för jag började koka!

Skönt att bli av med mer sopor igen. Det är nästan det enda jag är riktigt sugen på nu, köra bort, köra bort, köra bort!

Det jag är sugen på mer är vara nära min H. Det är svårt att prata nu. Ska vi ta allvarliga saker eller skjuta upp dem? Det går inte bara skjuta upp när vi ses heller men lördagen blev trots allt en jättefin träff. Fast jag grät när han kom. Alltså när han kom hit...

Närhet är nästan det enda jag kan ge, som gör lite gott. En stund.

Livet återkommer

På en punkt återkommer livet i och med de senaste dagarnas värme och regn: Jag kan (nog) köra bort sopor själv igen, utan större fara för livet. Underbart! Men peppar, peppar, det kan bli djupsnö här ett par gånger till i vår. Och/eller för kallt. I varje fall för blåsigt. Fast tar jag mig till mitt näst närmaste soprum kan jag klara lite kyla också. Om det gäller idag vet jag inte, men jag bör kunna klara det längst bort i alla fall, utan lika mycket guppande som sist jag var dit. Jag avskyr att guppa i sidled! Jag är så lång och sitter så högt att det känns - och säkert även är ibland - livsfarligt.

En punkt har jag redan lyckats med idag: Beställa medicin och fått veta att den finns på onsdag, när min 25-kronors rabatt på Apoteket (det äkta) går ut. Trodde definitivt jag skulle missa den när jag varit så slö. Men då blir det årets första färdtjänstresa den dagen.

Jag får vara glad för det lilla. För det stora faller i bitar, men det kanske jag har sagt? Lätt att bli tjatig när man nästan är i chock...

Dramatisk, javisst! Men livet för två handikappade människor blir lätt ett drama. Även om de inte bor i hop. Eller i detta fall kanske ännu mer på grund av att de inte kan bo ihop.

Sorgligt

Det mesta är så sorgligt, men de här gossarna får mig nog snart att dra lite, lite på mungiporna. Uppåt. Kanske. Det här är bara ett exempel på en låt, allt är bra tror jag.

Dropkick Murphys

Även den här killen, som käre H hittade häromdagen, gör mig glad ibland. Rösten!

Otis Gibbs

45 minuter

De är precis slut nu, de 45 minuterna, då H:s fortsatta ödet behandlades. Svåra minuter. Försäkringskassa, läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator. Och H. Några är i alla fall på hans sida men det hjälper nog inte så mycket. Kanske just idag, men inte lite längre fram. Allt ska beslutas och falla på plats denna månad och nästa. Hans kommande liv.

Och i morse när vi pratade sa han igen att han har ju inget liv längre. Inte nog med att han nästan mist en hand (i stort sett obrukbar) och funktionen i andra kroppsdelar. Han ska mista ännu mer inkomst också.

Den som kommer och påstår att han inte vill jobba är illa ute! Det var förlusten av jobbet - uppsägning, återanställning, uppköpning av företag, nedläggning, arbetslöshet - som knäckte honom. Enorm stress. Högt blodtryck. Han vill jobba! Men först och främst vill han ha tillbaka sin fungerande kropp!

Och en vettig inkomst. Han ordnade ju ett nytt jobb, fast arbetslösheten är så stor. Men det var en skitlön, mot den han haft förut. Men den kunde han leva på. Men han fick därmed även låg sjukpenning. Och 75% är mindre än 80%.

Tack än en gång för ert bidrag till oskyldiga människors olycka, högerröstare! Hade man inriktat sig på fuskare - för de finns såklart - då hade det varit ok. Men alla sjuka, handikappade, oskyldiga?

Stroke kan drabba precis vem som helst. Mitt i livet.

Stolligt?

när nästan allt går fel
både i min värld och den stora
inget går min väg
och nästan ingen
min lilla tillvaro krymper ännu mer
det är trångt och svårt att andas

och Japan smälter snart bort

när det är som värst
ringer en sköterska från hälsocentralen
en distrikta får komma hit och ta blodprov
så jag slipper åka skräckbuss i snöstorm
med glidrisk på ramp

eller vänta på bättre tider
(snart är det för sent med det provet)

jag blir så glad att glädjetårar faller
tack snälla syster!

stolligt?

allt är relativt.

Hur ska jag kunna vara snäll?

Snart kommer käre H och jag har så jävla ont! Har provat alla förbannade skor men ingenting fungerar idag. Min försöka-lyfta-olyftbart-ben-höft är så jävla ond! Trots att jag offrar mig och tar piller vid såna här högtidliga tillfällen. Ibland salva. Har tyvärr inte kollat än om de går kombinera, vilket jag är ganska säker på. (Orudis salva + paracetamol, bara att söka...)

Hur ska jag kunna vara snäll? Ett sätt finns, tack och lov. Än så länge har jag inte ont när jag ligger ner, bortsett från eventuella nervsmärtor och spasmer. Men de är inte så vanliga, tack och lov. Sitta går också hyfsat, på rätt stol etc. Men gå - försöka gå - är ett rent helvete.

Men såklart kan jag vara snäll! Jag älskar honom och han behöver mer än någonsin lite godhet. Och nu har jag ju avreagerat mig lite till världen, fast jag vet inte hur stor just den här världen är. Hu, det kan finnas folk som tjuvläser! :-)

En stor lycka för mig är också att jag har sjukbidrag. Idag får man vara jätteglad att man är tillräckligt sjuk. Hm, det heter väl sjukersättning? Svårt att lära gamla tanter nya begrepp!

Tråkigt att tanken inte finns hos moderater och liknande att folk faktiskt har större chans att bli friska om de får behålla en hyfsad inkomst och inte stressas av att testa jobb som de inte har en chans att klara av. H vill inget hellre än kunna jobba igen, men chansen till fortsatt rehab på egen hand är nu borta. (I princip. Det går söka pengar från fonder.) Och chansen för en enarmad industriarbetare att få jobb, hur stor än den? Fast visst har jag lite tro och hopp än.

Om jag har lärt mig behärska mitt förtärande hat mot dem/er som röstat så vansinnigt? Nänämensan! Trots att jag vet att det är bara mig själv det förtär. Men jag jobbar på saken.

Och mat och fika (i en enda röra ;-)) har jag lyckats förbereda, klart till 98%. Gubben ska ju träna lite också.

FK överväger

Undrar vad det innebär att FK överväger att avslå en ansökan om fler dagar med sjukpenning på normalnivå. Överväger? Dom har inte bestämt sig än? Ska man då gå in och ge dem mer tips?

Hoppas H ringer sin handläggare så jag får veta mer om betydelsen av brevet han fått idag. Fast han har nog redan resignerat. Det har däremot inte jag. För blir det så då kommer han alltså förmodligen inte att ha råd att till exempel hälsa på mig mer. Fast om jag köper en riktig kylväst (billigt, nänämensan!) då kanske jag kan hälsa på honom någon gång igen. Det var mycket länge sen...

Optimist? Javisst, det händer.

Realist? Det händer också.

Pessimist kanske vanligast ändå numera?

Ska fundera på saken och se om jag kan få till nån statistik.

***

Något senare, egentligen nästa dag (natt):
FK-problemet är löst, sedan H läste upp mer ur brevet. De uttrycker sig så, att de överväger att fatta ett visst beslut alltså (borde väl jag veta?) och så får man ett datum, när eventuell överklagande (fel begrepp; än så länge heter det bara lämna synpunkter) ska vara inne. Så då förstår jag. Och det vet väl jag med att det inte är någon vits men man måste ju prova! Som tur är hinner han träffa både kurator, läkare, handläggare från FK m fl innan det datumet, så får han höra mer om hur det är tänkt, angående rebah och sånt. Arbetsprövning, vad får man för ersättning då? Hur reser han? Om han inte har råd att resa?

Jag får väl försöka sova på saken.

Synd om?

Är det verkligen synd om mig? Om enarmade H? Om alla fattiga, utförsäkrade i Sverige? Alla sjuka, ensamma, misshandlade, missförstådda?

Såklart är det synd om oss*, men just nu känns det tydligare än vanligt att det finns de som har det värre.

*Eller? Hur var det nu, man ska visst inte tycka synd om vare sig sig själv eller andra, men jag minns då inte varför och vem som har sagt det. Var det en psykolog så får jag väl stå för att jag är opsykologisk idag då.

Själv mår jag riktigt bra för stunden. Rygg- höft- och benont när jag försöker röra mig, stela värkande händer och så fryser jag lite för jag måste ha det så kallt här för att alls kunna röra mig.

Värst är nog bekymren för andras nun och framtider; andra både nära och långt borta.

Och vansinnet med kärnkraft.

Vi har en jord, en jord, till låns. Och sen då?

För övrigt kan man titta på den här underbara killen för att kanske få lite perspektiv på sina "små" handikapp.

Snö

Ja, det snöade igår, inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle boka av resan. Täppas sa också att det snöat bra i södra Norrland idag så det var nog nära det skulle komma mer här med.

Jag hade en möjlighet till, att ta färdtjänst i stället och därmed en "riktig" buss, utan ramp med halkrisk, men skulle någon på kommunen få reda på det då kan jag mista färdtjänsttillståndet. Och det vill jag inte. Jag vill inte fuska heller, mår inte bra av det. Men om alternativet är att sitta här och dö kanske jag måste nån gång framöver. Fast jag kan dö av skräck nästa gång jag ska backa utför en ramp också, så valen är inte lätta direkt. En färdtjänstresa tur och retur (när jag inte åkt förut den månaden) kostar dessutom 150 kr mer än motsvarande sjukresa, så det finns fler skäl att inte fuska en sån här månad, när jag egentligen inte kommit igång med vårresandet.

Ifjol började jag vårresandet några dagar efter den 15 mars.

När jag skulle kolla datadagboken hittade jag först detta:

"Söndagen den 15 mars 2009 var jag ut med bilen, bara körde. Mycket jobbigt gå till garaget, hade tagit 2 piller så det gick. Gjorde jag något? Nä?"

Då höll alltså bilkörandet på att ta slut på grund av att jag inte orkade gå till garaget. Otroligt, bara två år sedan. Att jag inte gjorde något innebär att jag bara körde en runda och inte klev av och uträttade något. Det var helt underbart att köra bil - säkert med AC:n på redan då eller i varje fall utan värme - men gå in på en affär orkade jag inte.

Åter till saken: Jag läser förvirrade, stressade anteckningar från 15 mars 2010, dagen då allt föll omkull för H. Eller rättare sagt föll det redan fredagen innan; det var då han märkte de första symptomen. Det var i alla fall den 17 mars jag kastade mig iväg med färdtjänst för att hälsa på honom. Och dagen efter var jag tydligen på Hälsocentralen, vet ej riktigt hur och varför (hjärtat troligen, panik, stress förstås) men jag fick i alla fall kolla blodtrycket och hämta ut lite Stesolid. Kära Stesolid, den enda medicin jag vill ha... Men nuförtiden sover jag på dem, tror ej jag skulle vilja testa att ta dem när jag ska vara uppe och göra något. Fast det behövs när jag ska ut och åka skräckbuss igen. Och jag har några kvar fast jag fick så få, så någon missbrukare är jag inte nuförtiden, vilket jag kanske var i min ungdom, när jag fick dem utskrivna längre perioder.

Titeln "Snö" står kvar än. Undrar just om den är representativ för detta inlägg? :-) Om jag lägger in en bild från gården (vad har ungarna gjort där?) blir det l-i-t-e mer balans. (ja, jag lekte lite med bilden, men bara lite)