Det har jag aldrig åkt, egentligen. Det vill säga, jag har inte valt att åka en äkta berg- och dalbana. Har aldrig haft lust, aldrig vågat. Men ofrivilligt åkande ägnar jag mig åt dagligen nu. Men dalarna överväger. Idag var jag i alla fall uppe på berget en bra stund, när du var här. Lyckades riktigt bra med att vara närvarande och njuta av nuet. Måltiden vi delade. Samtalen om allt möjligt, men inte det allra svåraste. Närheten.
Särskilt på morgnarna anfaller ångesten. Men ibland även på kvällen när jag ska sova. Och när jag sover middag, ensam. Jag sover en stund och vaknar med ett ryck. Har hjärtklappning.
Men idag sov vi middag tillsammans och jag var alldeles lugn och lycklig.
Och det kommer att ordna sig. Det måste ordna sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar