Det vete fåglarna

... allt om hur jag mår.
Tror jag.

Grönfinkarna fick i alla fall äta på marken idag för maten (?) hade blåst ner.

Annars? Sovdags.

Imorgon för första gången hemkörda varor. Har jag gett upp? Nja... för tillfället i alla fall.

Sen ska jag forska vidare om Hemolys, som finns bland mina provsvar.

Och tänka på käre H.

Siden och lite liv

Lever. Tar ibland fina foton. Den 9/11 knäppte jag för första gången i år sidensvansar utan glas emellan. Det var även min första rullning i snö. Sen har jag rullat en gång till i snö och båda gångerna tog jag mig upp på bron på andra försöket.

Men vintern blir fan så lång om den börjar redan nu. Buhu!

Fåglar är lite tröst - har aldrig sett sidensvansar så många gånger som i år.

H är stor tröst. Det är långt mellan hudkontakterna men vi skulle inte orka mer heller.

Jag orkar allt mindre och fan ta droppfoten! Med mera.

Snart får jag i alla fall gosa ner mig i sängen och kanske, kanske får jag ligga där utan spasmer och nervsmärtor och sova gott. Till kl 6 imorgon, städaren kommer 9. Pust! Men tiden har jag valt själv.

Länge sen sist

Trist, trist!

Men jag lever, leker, lider
och tänker härda ut
ännu någon minut
fast det är hårda tider
och lidandet tar alltmer plats
i mitt palats.


------

Fota är kul!
Facebook tar för mycket tid.
Fast många foton ska ju ligga där.

------

Jo, han finns, han jag har kär. :-)

Liv

En kaktus blommar. Inatt såg jag en stor, fin fjäril, som jag försökte fota. Det verkar som det finns lite liv. Nånstans.

Vacker afton

Och det kan dröja några timmar innan det börjar snöa igen.

Men jag stannar nog inne tills det blir helg. Då ska det vända. Och jag får börja köra AC en större del av dagarna.

Visst låter jag optimistisk? :-)

Och sen...

...har det snöat sådär 17 gånger om dagen.
Barmark nån stund varje dag hittills också men nu vete tusan.
Snö, snö, snö, kallgrader så snön har lagt sig även på asfalten.
Och folk har sommardäck, en del slitna sådana.

Jag får vara inne men vissa måste ut med bilen ibland.
Allt jag önskar är att det går bra för vissa.

Käre H.

Fast det är visst minst såhär i hela landet, så inte är det mest synd om  oss.

Barmark, hurra!

Men inte ropa hej.


Hej, hej!
Det är faktiskt barmark varje dag och något snöfall i princip varje dag,

I fredags fick jag många fina besök. Flera fina fåglar, som krafsade desperat i snön. Och en fin gubbe som inte var så desperat men hjälpte mig fixa underbar mat. Med mera.

Fotot: Rödvingetrast, en art som jag inte vet om jag sett förut, men den ska inte vara ovanlig. Sägs ha olika dialekter i olika delar av landet.




 

Lever

Sådan men äter, fast man inte bör äta.

Eller sådan man har och kan få problem med, av till exempel Paracetamol.

Eller sånt som jag gör.
Ibland.
Lite grand. 

Liv och död

Två sidor av samma mynt?

Får jag sitta här och vara livlig när vissa nära kära ska på begravning?

Har jag anledning att vara livlig?
Ja, om jag jämför med vissa. Nej, om jag jämför med andra.

Jag ska i alla fall bete mig som vanligt, om jag låtsas att det är torsdag. Träffen med käre H blir denna gång imorgon, lördag. Idag ska alltså han med flera på begravning. Jag är rätt van men tycker 60 år är alldeles för tidigt för döden. Jag är själv där, 60 alltså.

-----

Fotot knäppt med vanlig gammaldags kamera någon gång när jag kunde vandra som jag ville nere vid sjön

Livligare?

Jodå, igår var jag ut för första gången år 2016.

Skönt, blåsigt, superväg, superramp, bra priser, god mat ("mat")...

Det var allt, jag ska sova snart. Fötterna trilskas men det gör sällan direkt ont, men visst håller det mig vaken ibland...

Lite liv finns

Men det är matt.

Evig kyla, evig snö.
Det är 14 dagar idag sen jag var utanför dörren. Ingen katastrof, mat finns. Och blir det verkligen tomt finns näthandel och hemkört.

Men ändå.

Men ändå...

Men jag ska inte lida och deppa.
Varför skulle jag lida och deppa?
Alla har det värre, grymma tanke.

Min käre H finns tack och lov, men på grund av kylan kan inte vi träffas normalt heller. Hans dåliga sida blir ju så fruktansvärt stel av kyla; inte så lämpligt med bilkörning då. Inte gående heller.

Men det finns andra, i mina tankar just nu en viss person, som mist sitt livs kärlek i cancer. Fira 33 år som gifta, vara lyckliga - och sen cancerbesked. Efter knappt ett halvår vara ensam.

Döden är en del av livet och de flesta drabbas.

Men ändå.

Ja, jag är jämförelsevis lycklig. Och nyss åt jag en kvällsmacka med den ljuvligaste ädelost, fast jag inte handlat på 14 dagar. Sen att jag slog sönder min nya kamera och sen mobilen och ramlade illa med rullatorn, det är sånt man får tåla.
-----

Fotot: Övre, högra delen av en halo. :-)