Frysen full

Och även kylskåpet rätt fullt.

Jag svälta? Ingen risk. Nya däcken funkar bra men framför allt är marken snart helt bar. Har kunnat släpa hem mycket mat. "Julbord" i all enkelhet förtärdes i helgen som var.

Nya kameran, uppackad i fredags, funkar också bra, men jag är rädd att den inte är lika hållbar som den gamla. Vem mer har haft en digitalkamera i snart 6 år, tappat den i golvet många gånger, badat den i kaffe et cetera - och den funkar?

------

Fotot: Kära gamla Panasonic har till och med en tappad skruv, men funkar gör den. :-) Varför då en ny? Berättar sen, nästa år kanske.

Däck(ad)

Rullstolen har fått nya däck! Och snart har all is tinat bort, så kanske kommer jag åt lite mat i helgen.

En gubbe kommer jag åt i morgon i alla fall, om han inte halkar någonstans på vägen. Peppar, peppar...  

Kanske ändå...

Kanske är det ändå sant
att denna supertuffa tant
hänger på depressionens brant...

Det mest deprimerande är kanske att inte ta mig in när jag varit ut för att det var en knäpp jävla kommungubbe som gjorde en oduglig ramp en gång i tiden och det inte har gått (?) åtgärda. Eller att över huvud taget inte ta sig till affären i huset intill.  

Om arbetsterapeuterna tog sitt jobb på allvar skulle det också kunna funka bättre.

Foto idag? Ja, ett ur verkligheten då. Asfalten är snart bar igen. Hurra!

Och imorgon får jag nya däck så kanske...

Halt!

Halt, inte halt!

Rampeländet... men ner tog jag mig, dock har jag aldrig någonsin varit med om en sån halka. Rullstolen bara gled omkring som den ville.  Lyckades vända och ta mig hem men.. rampen. Inte en chans. Egentligen ville jag bara skriva en massa fula ord här men ok då, det får räcka med... hoppas kommungubbstrutten som fixade rampen... inte har det bara bra.

Räddad av en granne i alla fall så jag är hemma. Och här stannar jag tills snön tinat bort.

Foto ändå? Ok, den vackra solnedgången gjorde mig lite gladare. En stund. Nu är jag mordisk igen. Eller snyftisk. Lite blandat. Allt utom glad.

Fågelskådning

Det är bland det roligaste jag gjort på sista tiden, så jag lägger ut ett köksfoto till. Foto knäppt genom köksfönstret alltså. Tror jag. Ibland var jag faktiskt på altanen...

Men obs, fredagarna är lika härliga som vanligt, för då kommer käre H. Tack för det, käre någon.

Tystnad

Tystnad kan betyda i stort sett vad som helst.

Men vi kan börja med att utesluta döden; jag lever nämligen.

Har ni förresten tänkt på att livet är digitalt? Etta eller nolla, inget däremellan. Så sade i alla fall en person på radion häromdagen, men jag undrar jag....

Skickar med ett foto från 12/11, sen ska jag gå och göra lite nytta.

Jag har alltså sysslat med fågelskådning. :-)

Kling!

När jag hörde mitt klingande skratt
insåg jag
att ibland är jag alldeles lycklig.

Pest? Höst!

Får jag säga ibland att jag mår pyton, att livet är pest?

Fast jag vet hur andra har det.

Fast jag vet att jämförelsevis har jag det kanonbra. I alla fall vissa stunder.

En del har snart inga stunder alls och de som älskar har snart ingen kvar att älska.

------

Jag har det bra och jag har min käre H. Hoppas jag kan vara till glädje ett tag till.

Häck?

Kanske är det så enkelt (enkelt?) att en minskning av min häck skulle lösa det akuta problemet (och några till)? Avkortning av ben är också en strålande idé.

Det är lördag och träff med käre H, jag får väl fråga vad han tror.

Lidande!

Ny rullstol inne, funkar inte! Jag har ont överallt och kan inte surfa!

Snyft!

Augusti

I augusti hann jag tydligen inte skriva för idag är det september. Den första.

Fullt upp? Tydligen. Med vad? Vet ej så noga... Men allt tar ju sådär fem gånger mer tid för mig än för en normal person.

Idag kommer min nya, trevliga arbetsterapeut och Rune från HMC med ny innerullstol. Det blir garanterat bra eller i vart fall inte sämre än jag har det nu.


-----

Fotot är från ett stadsbesök för 5 år sen. Jag blir sugen på att göra en tur, känner jag.

En känsla av lyx

Kunna vara ute i härlig, bara aningen för varm, luft. Rulla lätt på fyra hjul, ingen snö och ingen halka. Se blommor, vackra himlar och fåglar. Inte ha ont, inte få yrselanfall, kunna handla den mat jag vill. Komma hem, ställa in maten och fika lite. Surfa, sova. Packa upp nya böcker och börja läsa den spännande... "Charmen med tarmen". Redan på sidan 39 ha lärt mig (i alla fall läst om) en massa nya spännande och viktiga saker.

Det är väl ett liv i lyx?

Det var väl tur att jag fick ett grymt anfall av revbenssmärta ikväll, annars hade jag väl gått och blivit odräglig. ;-)

Allt som saknas ute för en fulländad sommar, i mina trakter, är prästkragar. 

Varierande

En vecka var jag nästan sjuk, haha. Yr och illamående. Lätt sillförgiftning?

Några andra veckor har jag kämpat för att förstå vad fn hemtjänsten håller på med.

Oftast överlever jag, tack vare AC:n. Idag med besök av den nya, trevliga arbetsterapeuten. Snart tar jag mig ut på altanen med rullstolen. Nej, nej, inte i solen men på förmiddagen eller sedan solen gått ner.

Imorgon vete 17. Ny städare och kanske 30'. Men AC:n fixar det.

För övrigt: Käre H finns, jag ser fåglar och vackra himlar.

Ibland är jag lycklig!

Täckt eller otäckt?

Ja, nu har löven täckt det mesta av min himmel.

Jag ser en del kul ändå, trastar till exempel.

Men nu ska jag göra backup på mina foton med mera. De är värda så mycket för mig!

Återkommer....

Himmel

Än har inte löven täckt min himmel, tack och lov!

Facebook

Det är där jag är, om du undrar kära blogg!

Eller så sitter jag här och tittar på fåglar. Den stillsamma trasten hittade jag när jag var ute. Så tacksamt att de vilar nån gång. De små trippande fåglarna på gräsmattan är svåra att fånga.

Vägen, vilken lycka!

Vägen till soprummet är framkomlig.

Lycka!

Men inte ropa hej, det är bara femtonde mars...

Mat

Ok då, apropå senaste inlägget: Efter 14 dagar vågade jag mig ut igen, sen städerskan hade kollat vägen och berättat för mig. Barmark intill husen, därmed inga problem med rampen, is här och där, men inte i någon lutning.

Det gick bra! 

Men det ska inte se ut såhär i februari. Egentligen. Och det ska inte vara 5-6 grader varmt!

Men det väntar nog en eller annan vinter till i vår.

-----

Fotot: Gräsligt här, men ännu mindre snö på andra sidan huset.

Varför skriver ingen här?

Kanske för att det är +5 grader, tö och is i februari.
Bra för min vikt kanske, att inte kunna/våga handla, men tråkigt.
Jag var ut den 28/1 så än räcker lagret bra, men dröjer det ett tag till magrar jag nog. 

Hurra!?

Och den 28/1 tog jag mig inte upp på rampen utan hjälp.

Fan ta bostadsanpassarna! 

Packa?

Jag fortsätter att spara packmaterial, sådant man ska ha kring ömtåliga, vackra, kära saker i glas, porslin och keramik när man flyttar. Det verkar alltså som jag tror att jag ska flytta någon gång.

Ska jag verkligen flytta någon gång?

Ja, men då blir det till ett äldreboende och där finns inte speciellt mycket plats. Och inte bor man där på slutstationen längre heller. Och förresten så har jag ju sålt eller skänkt eller slängt det mesta redan, i alla fall allt som var av värde. De som inte är av värde och som jag har svårast att skiljas från, det vill säga papper och tyger, det finns det kvar en hel del av och det är bara att elda upp.

Summan av kardemumman: Jag ska sluta spara på packmaterial så får jag lite mer plats till... något.

Jag hörde förresten talas om en person härom dagen, som är kroppsligt svårt handikappad, men inte ett dugg dement. Hon bor på ett äldreboende och där finns för närvarande en person hon kan prata med förutom personalen. Alla övriga är svårt dementa. Det är dagens äldrevård. Någon beslutade att alla gamla och/eller sjuka vill bo hemma med hemtjänst eller rättare sagt utan hemtjänst, för den är ofta så snål att ingen kan överleva med den, som inte har nån anhörig som tar ansvar.

Det är alltså bara de allra, allra sämsta som kan få ett särskilt boende.

Ruggigt!

*****


Den vackra, vita snön, den kom till slut
och jag som egentligen vill (behöver) fara ut
stannar nog  hellre här i min vrå
och packar packmaterial. :-)


                            

Socialpsykologi och dylikt

Ska jag sluta bry mig nu, om allt det intressanta jag läste på högskolan?

Ska aldrig någon diskutera socialpsykologi med mig mer?

Kognitiv dissonans, Milgrams experiment och annat spännande, nu åker allt i soporna. Fast tentan har jag inte sett, den sitter nog i en annan pärm.

Små stunder sörjer jag allt. Det som ändå blev så bra till slut trots att det var ett sådant högt och vasst berg för mig att bestiga. Jag minns så väl känslan under en opposition, då jag ifrågasatte en teori och fick medhåll av läraren. Jag hade blivit tuff och obstinat - kom inte och säg att man inte kan förändra sig! 

Jag är stolt och glad att jag gjorde det, trots studieskulden och trots att jag egentligen aldrig använde mina kunskaper; jag pluggade till socionom och tog dessutom examen, vilket inte alla gjorde.

Lite jobbade jag sen, med hjälp av examen, men sen var det dags för MS-diagnosen och snart en insikt om att jag redan var rätt handikappad och sjuk. Det var inte bara ryggproblem, vilket jag hade beslutat.  

Pärmen om praktikperioderna, på AMI respektive socialkontor, går inte alls slänga, för där finns bland annat en massa dagboksanteckningar. Och en spännande analys av en klient. Det var kul att testa några av Freuds teorier, fast jag inte tog just dessa på allvar. Oidipuskomplex...

(Några av hans teorier tar jag dock fortfarande på allvar)

Nästa pärm: Missbruk. Inte ens den går slänga rakt av; jag måste bläddra, läsa och kanske spara något. Vad jag minns nu är att det inte fanns några enkla sanningar om missbruk.

*****

För övrigt är det ingen normal tredje januari, se fotot! (Ser du snön?) Temp -3, men för några dagar sen var det +6!

*****

Gott Nytt År förresten. Och det ska vi tro på?