Ska jag sluta bry mig nu, om allt det intressanta jag läste på högskolan?
Ska aldrig någon diskutera socialpsykologi med mig mer?
Kognitiv dissonans, Milgrams experiment och annat spännande, nu åker allt i soporna. Fast tentan har jag inte sett, den sitter nog i en annan pärm.
Små stunder sörjer jag allt. Det som ändå blev så bra till slut trots att det var ett sådant högt och vasst berg för mig att bestiga. Jag minns så väl känslan under en opposition, då jag ifrågasatte en teori och fick medhåll av läraren. Jag hade blivit tuff och obstinat - kom inte och säg att man inte kan förändra sig!
Jag är stolt och glad att jag gjorde det, trots studieskulden och trots att jag egentligen aldrig använde mina kunskaper; jag pluggade till socionom och tog dessutom examen, vilket inte alla gjorde.
Lite jobbade jag sen, med hjälp av examen, men sen var det dags för MS-diagnosen och snart en insikt om att jag redan var rätt handikappad och sjuk. Det var inte bara ryggproblem, vilket jag hade beslutat.
Pärmen om praktikperioderna, på AMI respektive socialkontor, går inte alls slänga, för där finns bland annat en massa dagboksanteckningar. Och en spännande analys av en klient. Det var kul att testa några av Freuds teorier, fast jag inte tog just dessa på allvar. Oidipuskomplex...
(Några av hans teorier tar jag dock fortfarande på allvar)
Nästa pärm: Missbruk. Inte ens den går slänga rakt av; jag måste bläddra, läsa och kanske spara något. Vad jag minns nu är att det inte fanns några enkla sanningar om missbruk.
*****
För övrigt är det ingen normal tredje januari, se fotot! (Ser du snön?) Temp -3, men för några dagar sen var det +6!
*****
Gott Nytt År förresten. Och det ska vi tro på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar