Smycken och arma barn

Smycken kan jag väl inte slänga, även om jag köpt dem billigt på loppis? Och inte tar de mycket plats heller.

Fast ett på bilden är köpt på någon mässa och ett i något stånd på torget, kanske under en Yra någon gång. Indianen vet jag inte om han är tänkt att hänga sådär, som ett smycke, men nu gör han det.

Flera av dessa är från andra kulturer och ger säkert lite annorlunda kraft till mig när jag använder dem (inte så ofta). Fast de två samesmyckena, tillhör de en annan kultur? Jag är ju nästan lapp, i varje fall uppväxt bland lappar. Och nu börjar jag intressera mig för deras historia.

Så dags nu. Fast när vi umgicks med samer tänkte ju inte jag på att det var nåt speciellt med dem. Några killar åkte samma skolskjuts som jag när vi åkte hem över helgen och sen bort igen, men de skulle åka mycket längre; jag minns faktiskt inte var de skulle. Det var i alla fall lite skumt. Arma barn!

Fast arma barn var vi nog alla som inte fick bo hemma utan inackorderades där det råkade finnas någon som tog emot oss. I första klass fick jag åka hem varannan helg!

Arma barn.

Och till råga på allt hittar jag inte hur jag ska lägga in bilden. :-(

Nu är jag i Chrome och där finns mycket mer grejer än i Firefox. En hel meny till exempel! Därför finns bilden strax. Nu!

Min kropp försöker nog kommunicera med mig?

Det känns som hjärtkotan är på gång. Den brukar hacka på då och då men nu har den hackat lite mer än vanligt ett par dagar. Särskilt när jag sätter mig vid datorn. Hm....

Att den hackar betyder att det sticker med små spjut i vänstra sidan då och då. Bara korta attacker, men jag är livrädd att det ska bli en stor attack igen.
 
Jag vet nu att jag överlever en stor attack och att det inte är farligt. Men jag vet också att det är fruktansvärt och att kotan eventuellt kan hänga upp sig inte så attacken inte går över. Och här har vi ingen akutmottagning, har jag just fått konstaterat igen. En sån här skitsak skulle det inte vara någon vits att åka in för. Förmodligen vet ingen på sjukhuset vad de ska göra i alla fall, mer än försöka dämpa smärtan. Hu! Gift! Nej, jag är inte gift, jag är livrädd för ”mediciner”!

Jag skulle behöva en naprapat eller en osteopat - det är en kota som måste justeras - men det finns knappast någon som gör hembesök. En dam jag känner råkade finnas i närheten en gång när ryggen bröt ihop men hon är långt borta i normala fall.

Slutklagat?

Nja… Skorna. Musklerna i vänster ben. Suck!   

Klar?

Ja, det är en underbar tid utan gassande hettor och skulle det hetta till har jag min AC.

Och min käre H!

Och utanför mina fönster är det grönt och fint och där hoppar glada hundar och ungar. Hembryggt äppelvin vet jag dock inget.      

Ojdå, hade visst glömt...

... att blogga!

Men jag lever, käre H lever och vi har våra fantastiska små stunder.

Jag har även haft mer fina stunder utomhus. Fast det regnat rent katastrofalt i en del av landet, har vi klarat oss bra - i varje fall jag. En del tycker inte alls att de klarar sig bra om det är sommar och kallare än 25'. Själv har jag varit överlycklig för ljumma, mulna dagar. Det gick bra att rulla i regn en dag också eftersom det inte var så kallt.

Just nu är det dock lite väl mulet. Det har inte regnat mycket men det har hängt saker i luften hela dagen.

Och något som är stort... är magen....

Kan väl bero på glass
i stora lass?

ICA:s nya lakritsglass. Att det är tillåtet att tillverka så god glass! Tur den är lite dyr, för nu har jag i alla fall lugnat mig lite och äter lakritspuck till vardags.