Min kropp försöker nog kommunicera med mig?

Det känns som hjärtkotan är på gång. Den brukar hacka på då och då men nu har den hackat lite mer än vanligt ett par dagar. Särskilt när jag sätter mig vid datorn. Hm....

Att den hackar betyder att det sticker med små spjut i vänstra sidan då och då. Bara korta attacker, men jag är livrädd att det ska bli en stor attack igen.
 
Jag vet nu att jag överlever en stor attack och att det inte är farligt. Men jag vet också att det är fruktansvärt och att kotan eventuellt kan hänga upp sig inte så attacken inte går över. Och här har vi ingen akutmottagning, har jag just fått konstaterat igen. En sån här skitsak skulle det inte vara någon vits att åka in för. Förmodligen vet ingen på sjukhuset vad de ska göra i alla fall, mer än försöka dämpa smärtan. Hu! Gift! Nej, jag är inte gift, jag är livrädd för ”mediciner”!

Jag skulle behöva en naprapat eller en osteopat - det är en kota som måste justeras - men det finns knappast någon som gör hembesök. En dam jag känner råkade finnas i närheten en gång när ryggen bröt ihop men hon är långt borta i normala fall.

Slutklagat?

Nja… Skorna. Musklerna i vänster ben. Suck!   

Klar?

Ja, det är en underbar tid utan gassande hettor och skulle det hetta till har jag min AC.

Och min käre H!

Och utanför mina fönster är det grönt och fint och där hoppar glada hundar och ungar. Hembryggt äppelvin vet jag dock inget.