Se nu till att vara närvarande, tant

Min käre gubbe lever och jag med. Snart ses vi igen.

Se till nu att vara närvarande varje ögonblick, grubbeltant! Strunta i den otäcka värmen och eventuella smärtor. Skit i den eventuella framtiden.

Jag tror förresten jag är ovanligt smärtfri just nu. Tyvärr berättar H i sitt morgonmail att hans rygg känns sämre igen. Möjligen för att han var ute på äventyr igår. Han traskade en del i skogen, hemma hos släkten, utan rullator!

Det känns spännande att ses; det är en fördel med särboendet. Jag längtar att borra in näsan i hans hud, känna den kära doften. Det känns som jag har en träff i vårens och ungdomens tid. Vadå som? Är vi gamla kanske?

Gubben på fotot upphittades av min gubbe i skogen igår. :-)

Berg- och dalbana

Det har jag aldrig åkt, egentligen. Det vill säga, jag har inte valt att åka en äkta berg- och dalbana. Har aldrig haft lust, aldrig vågat. Men ofrivilligt åkande ägnar jag mig åt dagligen nu. Men dalarna överväger. Idag var jag i alla fall uppe på berget en bra stund, när du var här. Lyckades riktigt bra med att vara närvarande och njuta av nuet. Måltiden vi delade. Samtalen om allt möjligt, men inte det allra svåraste. Närheten.

Särskilt på morgnarna anfaller ångesten. Men ibland även på kvällen när jag ska sova. Och när jag sover middag, ensam. Jag sover en stund och vaknar med ett ryck. Har hjärtklappning.

Men idag sov vi middag tillsammans och jag var alldeles lugn och lycklig.

Och det kommer att ordna sig. Det måste ordna sig.

En fin liten dag

Rullerally i lösgruset, faktiskt riktigt kul! Att det småregnade gjorde ingenting för det blåste inte istappar från fjällen.

Jag kunde använda mitt närmaste soprum och sedan rulla ner på affären.

Jag och käre H har diskuterat bilstödsansökan och lite annat per telefon.

Det har kliat utan bara fan men jag har överlevt.

Med andra ord en fin liten dag.

Förbytta

Trötta nötta halta lytta
möttes vi en vårdag
du och jag

skiljdes efter ett tag
som förbytta

skönt att för varandra
ändå kunna göra nytta
ge behag

Skönt!

Idag kom jag ut på min planerade sop- och handelstur. Hade svårt att klä mig - sommar, vinter eller vår? Höst känns det som, inombords. Men ute blev det varmt med vinterkläder. Kunde inte stå länge och prata med grannen i lä mellan huset för jag började koka!

Skönt att bli av med mer sopor igen. Det är nästan det enda jag är riktigt sugen på nu, köra bort, köra bort, köra bort!

Det jag är sugen på mer är vara nära min H. Det är svårt att prata nu. Ska vi ta allvarliga saker eller skjuta upp dem? Det går inte bara skjuta upp när vi ses heller men lördagen blev trots allt en jättefin träff. Fast jag grät när han kom. Alltså när han kom hit...

Närhet är nästan det enda jag kan ge, som gör lite gott. En stund.

Livet återkommer

På en punkt återkommer livet i och med de senaste dagarnas värme och regn: Jag kan (nog) köra bort sopor själv igen, utan större fara för livet. Underbart! Men peppar, peppar, det kan bli djupsnö här ett par gånger till i vår. Och/eller för kallt. I varje fall för blåsigt. Fast tar jag mig till mitt näst närmaste soprum kan jag klara lite kyla också. Om det gäller idag vet jag inte, men jag bör kunna klara det längst bort i alla fall, utan lika mycket guppande som sist jag var dit. Jag avskyr att guppa i sidled! Jag är så lång och sitter så högt att det känns - och säkert även är ibland - livsfarligt.

En punkt har jag redan lyckats med idag: Beställa medicin och fått veta att den finns på onsdag, när min 25-kronors rabatt på Apoteket (det äkta) går ut. Trodde definitivt jag skulle missa den när jag varit så slö. Men då blir det årets första färdtjänstresa den dagen.

Jag får vara glad för det lilla. För det stora faller i bitar, men det kanske jag har sagt? Lätt att bli tjatig när man nästan är i chock...

Dramatisk, javisst! Men livet för två handikappade människor blir lätt ett drama. Även om de inte bor i hop. Eller i detta fall kanske ännu mer på grund av att de inte kan bo ihop.