Synd om?

Är det verkligen synd om mig? Om enarmade H? Om alla fattiga, utförsäkrade i Sverige? Alla sjuka, ensamma, misshandlade, missförstådda?

Såklart är det synd om oss*, men just nu känns det tydligare än vanligt att det finns de som har det värre.

*Eller? Hur var det nu, man ska visst inte tycka synd om vare sig sig själv eller andra, men jag minns då inte varför och vem som har sagt det. Var det en psykolog så får jag väl stå för att jag är opsykologisk idag då.

Själv mår jag riktigt bra för stunden. Rygg- höft- och benont när jag försöker röra mig, stela värkande händer och så fryser jag lite för jag måste ha det så kallt här för att alls kunna röra mig.

Värst är nog bekymren för andras nun och framtider; andra både nära och långt borta.

Och vansinnet med kärnkraft.

Vi har en jord, en jord, till låns. Och sen då?

För övrigt kan man titta på den här underbara killen för att kanske få lite perspektiv på sina "små" handikapp.