Mörkt

Ursäkta världen, men jag måste erkänna: depressionen är inte långt borta.

Tanken på att kanske inte ta mig till affären i huset intill, en stor del av vintern. Att inte våga, för jag kan inte lita på att jag tar mig hem igen. Vågar jag och tar mig fram till affären, kanske jag är så nervös för hemfärden att jag inte vet vad jag handlar. Så brukar det vara...

Allt jävla skitprat om tillgänglighet? Min förbannade ramp och dålig röjning  - framför allt av kommunen men fler är inblandade - kan förhindra att jag tar mig till mataffären i huset intill! Handla själv är det enda jag önskar och (kanske) kan göra utanför lägenheten på vintern. Till ett soprum kommer jag inte försöka ta mig igen, för röjningen har blivit så dålig på senare år att det är omöjligt.

Vi diskuterar nu, om det går göra något åt ramphelvetet men det har ju inte gått förut. Och ifjol blev jag till och med hängande där, utan att ta mig varken upp eller ner.

Jag kan använda larmet, men är det -15 kommer jag att frysa ihjäl på de 20 minuter jag kan få vänta, för jag kan ju inte klä mig för vinter, när jag ska vara inne först här och sen på affären. Jag har ju ingen temperaturregulator i kroppen.

*****

Men, min vana trogen, avslutar jag med en ljusglimt: Idag har jag handlat...

En till: Käre H finns!