Brev till Xpressen och vidare till bloggen

Hej Expressen! Du tror väl jag har övergivit dig helt, men så är inte fallet. Jag har bara tagit en paus, kanske lite längre än vanligt. Nu är du nyinstallerad och fräsch och jag är… lika gammal och trött som vanligt.

Men jag har mina ljusa stunder. Just nu är det inte en sådan men jag provar ändå. Fast det kliar som själva den på ryggen, benet domnar och när jag kommit så här långt måste jag riva av mig headsetet och rusa på toaletten. När jag är tillbaka har jag naturligtvis tappat den lilla interpellation jag eventuellt hade. Men så trevligt! Nu gjorde du en sån där liten krumelur som fick mig att dra upp mungiporna lite grann. Enben har tappat sin lilla interpellation! :)

När jag ändå har tinat upp lite grann kan jag passa på att berätta om något trevligt, som faktiskt finns. H finns. Och det är meningen att han ska komma hit i morgon igen, fast han var här i onsdags. En syster finns också och hon kanske kommer på måndag. Och på onsdag kommer kuratorn, visserligen en månad senare än det första datumet vi hade satt upp, men ändå. Hon kommer. Antagligen.

Trevligt är också att jag denna gång, inför ominstallationen av XP, hade sparat den viktiga profilen där allt jobb jag lagt ner på att lära dig förstå mitt språk finns sparat. En gång har jag för mig att jag fick göra om alltihop igen. Nu verkar det i och för sig som att jag borde börja om från början, för du har verkligen onödigt svårt att förstå vad jag säger. Jag läspar visst lite grann fortfarande, sedan jag drog ett par tänder. Jag vet inte riktigt om det verkligen är nödvändigt eller om det bara är slöhet. Hes blir jag ofta och då blir det inte heller speciellt lätt att förstå mig. Nej just det, det är jag som är problemet, inte du.

Mindre trevligt är bland annat... Nej, det är så mycket. Detta är så otroligt mycket så jag tror inte jag orkar. Jag skulle så småningom fortsätta skriva om mina utredningar, men det är så tungt. Fast när jag tänker efter finns det en positiv sak där också. Jag är faktiskt beviljad att åka färdtjänstbuss med lyft, så jag slipper backa nerför den förskräckliga rampen, där rullstolen gled.

Men. För sjukresor finns inga sådana bussar. Möjligen finns det en. Någon lyckades i alla fall lura mig att jag skulle få åka buss med lyft, när jag skulle till hälsocentralen i fredags. När det visade sig att det lika förbaskat var en buss med ramp som skulle hämta mig, fick jag förstås panik. Jag inspekterade utgången och tänkte att, tja, det borde väl gå ta sig ner där. Alltså kliva av rullstolen och kliva ur som en frisk människa. Nästan. Uppför rampen körde jag, inga problem. Det är en helt annan sak, eftersom jag ser vad jag gör och inte behöver stanna upp en enda gång.

Men när jag skulle av. Jag vill inte tänka på det, än mindre berätta om det. Så då hoppar jag över det och konstaterar bara att det blir inga fler sjukresor. I alla fall inte utan en massa psykoterapi och/eller hjälp av någon medföljande människa som kan köra min stol.

Vilken tur att jag inte brukar vara sjuk!