Inläggning

Nej inte sill. En gubbe. En kär gubbe ska läggas in igen imorgon men det är inte alls så illa som det kan låta. Han är en prioriterad kund så han får fem dagar till på Rehab! Eftersom det gick så himla dåligt med träningen länge, på grund av ischiasen, har dom fixat detta till honom. En orsak till är att det inte kommit så många akuta fall under sommaren, så det finns plats och resurser. Härligt! Han är verkligen villig att träna mer. Han har ju varit iväg en gång i veckan hela sommaren men tyckt att det varit för lite. När det gäller armen har han själv hållit igång riktigt bra men det har varit värre med benet. Han blev i alla fall peppad efter senaste besöket och har gjort ett par promenader.

Handen använder han eller försöker använda så mycket han kan i vardagen. Han berättade en dag att han tog en glasspinne med vänster hand och försökte få upp den till munnen, men var tvungen att ge upp och böja ner huvudet. Men han försöker! Han kan nypa tag i saker och hålla i. Men det krävs en enorm koncentration och mycket vilja för varje liten grej han ska göra. Och upprepar han en rörelse ett par gånger får han kramp i hela armen. Men ändå. Små förändringar till det bättre sker hela tiden.

Mina framsteg? Jo... jag har... Vad var det nu, något bra har jag väl gjort? Någon förbättring? Kommer inte på något just nu men jag återkommer. Tydligen inte så ofta nuförtiden men en vacker dag...

Risk finns dock för kommande klagoinlägg. Det är mycket, mycket jag grubblar över och oroar mig för, för egen del. Jag tänker till exempel en hel del på tillgänglighet, detta vackra ord som verkar vara hur jädra tomt som helst när det kommer till kritan. Kommer jag att ta mig någonstans till vintern? Och jag känner mig mer och mer otrygg. Jag har visst mist all tillit. Detta vackra ord med viktigt och skönt innehåll.

En gång hade jag tillit, åtminstone relativt mycket. Fast när jag tänker efter minns jag en övning i gestaltterapi som visade på motsatsen. Hm. Blev det bättre under den tiden då, innan jag fick ms-diagnosen? Jo, jag minns stunder av flöde, när jag bara följde med, utan rädsla. Skönt! Dit vill jag igen! Men hur kommer jag dit med en kropp (och en knopp) som är så klen? Meditation tant, meditation! Ok, ska prova. Fast ikväll tar jag nog en lugnande igen för att kunna somna utan att känna alltför mycket av mitt oroliga hjärta. Jag får sällan till det med min självhypnos nu.