Mitt liv är en utredning

Idag har jag suttit i telefon länge och det är fantastiska människor jag har pratat med, på gott och ont. Lugna, tydliga och trevliga. Det goda är att jag nu vet (nästan) exakt hur min situation ser ut. Det onda är att den ser för jävlig ut. Dels är det en kille på färdtjänsten, dels han på hjälpmedelscentralen, som nu informerat mig.

Här sitter jag och här kommer jag att sitta. Bara lite lätt överdrivet. För jag kommer i alla fall att ta mig till affären och till soprummet. Ibland. Inte när det är djupsnö förstås eller när det är för kallt eller för varmt. Eller när jag är för trött att kliva på rullstolen. Utredningen om vinterns fasor har jag inte påbörjat än, men jag är medveten om att det också är dags. Precis när hetsommarens och fukthöstens fasor är över...

Jag kommer i alla fall inte att ta mig till hälsocentralen eller lasarettet. För sjukresor finns inga andra handikappfordon än bussarna med den långa rampen, som jag, det vill säga rullstolen, gled bakåt på i våras. Däcken tappade alltså greppet. Jag tänker inte åka en sådan buss igen, inte på egen hand i alla fall. Min enda möjlighet att ta mig till en vårdinrättning nu, är väl att skaffa någon form av assistent som kan köra stolen. Vissa taxichaufförer körde den jättebra, men de får inte köra våra rullstolar när vi sitter i. Det fick jag veta när jag för en tid sedan pratade med Taxichefen.

Skaffa assistent, haha! Numera får knappt ens de mycket handikappade assistent. Det har ju också blivit uppstramat. Kanske berättigat i vissa fall, vad vet jag?

Om jag provar några andra begrepp då: Ledsagare? Följeslagare? Måste utredas. Kanske är det följeslagaren som följer med på resan enbart, medan ledsagaren följer med mig och gör saker. Eller tvärtom. Den ena kostar och den andra inte, eller hur det nu var.

Jag har i alla fall fått ett muntligt löfte av färdtjänsthandläggaren om att få åka med bussar med lyft, och så klart förstod jag att det blir svårare att pricka på en sådan när jag vill ut och åka. Nu fick jag veta att det finns bara sex sådana bussar och då måste jag förstås vara ute i god tid och kanske inte alls kan välja när jag ska åka. Med färdtjänsten skulle det ändå kunna fungera någorlunda, för jag brukar åka tider när det är lugnare och har jag ingen tid bokad kan jag anpassa mina önskemål. Men det blir ofta ombokningar, inte minst när det gäller samordningen med sjukresorna, så det är nog allmänt hopplöst.

En sak glömde jag dock ta upp med färdtjänstkillen idag, så det blir ringning imorgon bitti igen. Jag hade ju faktiskt tänkt tanken att jag, än så länge, kan kliva av rullstolen och sitta på ett säte, som en vanlig människa. Chauffören får alltså köra rullstolen tom nedför rampen. Upp kan jag säkert köra även i fortsättningen, för jag har utrett med killen på hjälpmedelscentralen hur rullstolen fungerar. Medan jag rullar finns det en motorbroms som gör att den inte kan glida iväg, men när jag står stilla fungerar inte den bromsen. Där har vi en anledning till att min rullstol gled bakåt. Den andra var alltså antagligen att jag hade nästan 10 år gamla, hårda däck. Det finns inte en chans att jag kan backa nedför en smal ramp utan att stanna ett antal gånger och räta upp rullstolen. Och det gick bara sämre och sämre för varje gång jag åkte med dessa bussar. Det blev mer och mer gruvsamt för varje gång. Ändå hade jag tillit kvar, ända tills den långa glidningen hände. Köra uppför gick dock väldigt bra, kanske på grund av att jag då ser var jag kör!

Imorgon ska jag alltså ringa igen och fråga hur jag ska bete mig för att få testa om jag klarar att kliva ner ur bussen. Förmodligen går det bra, helst med hjälp av en stadig chaufför. Det är lika bra att få testa att kliva upp också, så vet jag. Jag har alltså inget lyft alls på mitt vänstra ben nu, så det är inte lätt att veta. Gå med kryckor kan jag i princip inte heller, men då måste jag göra det, i alla fall några steg. Men varje gång jag kliver av och på rullstolen är en risk i sig.

Varje gång H har varit här, har jag nyfiket tittat ut för att se vilket slags fordon han skulle åka med. Då och då har det varit den här typen av bussar och jag har sett att det finns två trappsteg och det ser inte alldeles hopplöst ut. Men jag har inte provat att kliva upp ett enda trappsteg på evigheter, så jag måste prova. Men när? Hur? Beställa färdtjänst för 230 + 20 kronor för att prova det?

Mitt liv är en utredning.