Inte ide riktigt än

Det kom ingen snö just nu, så ok då, jag är med ett tag till. Och då kan jag passa på att skryta över mina två resor med skräckbussar. Resan till sjukhuset fick jag göra med samma gulliga chaufför, som jag tränade med. Det blev nog lite fixande med bokningarna där, skulle jag tro. Det gick bra, fast rätt långsamt och försiktigt. Och när jag skulle försöka få stolen på rätt ställe inför backningen, tog jag i för mycket så jag kom för nära stoleländet i stället och fick göra om flera gånger.

Resan hem fick jag göra med en annan mysig chaufför som jag åkt med någon gång förut. Det gick lite sämre, men jag kom ner utan skador och utan större skräck. Han gick bakom stolen och höll emot (sa han). Jag har inte talat om vad jag och stolen väger tillsammans, sa jag.

På sjukhuset gick det också bra. En otros är beställd, men lite brydd är jag hur det kommer att vara att få på sig och ha på sig en sådan tingest. Och när jag ska upp och springa på nätterna får jag springa utan. Men det kommer säkert att kännas tryggt på dagarna. Fast jag hade ju behövt något för fotleden också. Ibland.

H har blivit äldre. Ett år äldre helt plötsligt, med vårt konstiga sätt att räkna. På det konstiga sättet är han nu lika gammal som mig ett par månader.

Jag tycker jag blir äldre för varje dag. Vissa delar i alla fall. Särskilt kroppsliga delar. Sinnet är väl ungefär som vanligt. Tokglatt ibland, som till exempel när jag läser i journalgrodboken från Dagens Medicin.* Tokledset, gammalt och uppgivet ibland, när problemen hopas.

Men ibland går problemen lösa! Jag återtog kontrollen!

Dock tänker jag inte åka skräckbuss på vintern. Alla berörda har erkänt att med snöiga däck är inte glidrisken helt obefintlig. Så när det gäller sjukresor går jag i ide. Strax. Snön är runt hörnet, tror jag.

*Länken funkade inte nu men jag länkade om så man i alla fall hittar grodböckerna man kan beställa.