Träning avklarad

Det var rätt kille som kom med sin fina buss, han jag kämpat med – eller mot – förut. Han känner mig och mina nojor. Även arbetsterapeuten ringde och kunde dyka upp. Det är nästan mystiskt hur allt faller på plats. Om det ska bli någon balans i tillvaron nu måste allt falla av plats imorgon. Typ.

Om det gick bra? Beror på hur man ser det. Gruva sig i 20 minuter innan man åker upp håller inte när man verkligen ska ut och åka. Men idag höll det. Efter en bra stund åkte jag alltså upp och kunde testa min teori. När jag är däruppe och har kört fram dit jag ska parkera stolen, till vänster, tar det en stund innan jag juckat stolen tillbaka till höger så långt det bara går, tätt, tätt intill ett armstöd på en stol som envisas med att stå där, helt felplacerad.

Sen... då ska backningen börja, fast jag inte kan stå mitt på den smala rampen utan står väldigt nära vänsterkanten. Vansinne! Men! Min teori höll. I alla fall idag, med denna buss. Alla är inte exakt lika. Men i varje fall så kan jag se kanten redan när jag ska köra in på rampen, om jag böjer mig ner och tittar bakåt. Det ger aningen mer trygghet. Eller kanske sannare: aningen mindre otrygghet.

Jag backade ner själv, men kunde tyvärr inte köra någon längre bit utan att stanna. Och varje gång jag stannar åker hjulen en extra bit innan magnetbromsen slår till. Det har jag förstås känt förut men nu först är jag riktigt medveten om att det är ok, så jag inte blir så förskräckt för det också.

Men otäckt är det. En gång stannade alltså inte stolen förrän den nådde kanten. Och tid tar det. Så det beror på vem som kör när jag ska testa det i verkligheten imorgon. Ja, jag kan nästan lova att jag får en sån buss i alla fall hem. Och kanske dit. Fast nä tack, då blir det för mycket träning under stress.

Glömmer jag att skriva om H? Ja, det kanske jag gör. Nu är det jag, jag, jag och mina problem. Men han mår hyfsat. Gruvar för vintern förstås. Upptäckte idag under en handlarpromenad i kall vind att handen blir ännu sämre på att greppa rullatorn när den blir kall. Handskar är jobbiga att ta på och det måste vara en viss typ, så de inte hindrar greppet på något vis.

Kyla, snö och halka väntar oss båda. Ja, det väntar många i och för sig. Han får det ännu värre än mig eftersom han har så långt till affären och de är urusla på att ploga där. Första biten en trottoar som lutar i sidled och brukar bli blank av is. Sen stark lutning nedför respektive uppför. Vettiga skor har han inte för han har haft jättesvårt att hitta något förut och nu blir det ännu svårare. Knyta skosnören går inte till exempel. Och prova kläder och skor är jobbigt för friska, men kan vara helt omöjligt för oss ofriska.

Klart han kan ta färdtjänst till affären men det är inte roligt när det ändå är så pass nära. Det blir dyrt och han får inte med sig speciellt mycket i den lilla korgen. Släkt kan ställa upp ibland, men det är jobbigt att inte kunna vara självständig.

Någon eller något, du goda, mystiska kraft, var med oss i vinter!