Lite bra avslut och kanske något dåligt.
H tog sig en rullatorpromenad* fram och tillbaka till sin affär den 30/12, den första på vinterföre. Det gick bra! Han blev förstås sliten, för det är inte lätt att hantera en hårddäckad rullator på knaggligt underlag, med en och en halv hand (ungefär). Men han gjorde det!
Tumhandskarna som jag faktiskt hittade på min ICA-affär verkar fungera bra. Fast visst är varje moment en kamp för honom. Han provade handskarna här så jag fick se exakt vad som händer. När han fått in handen och tummen på plats, är flera fingrar böjda så han måste räta ut dem med våld. Nej, han ska inte använda våld men tyvärr blir han ofta så frustrerad att han tar i för mycket. Åtminstone tycker jag det ser för mycket ut.
Själv försöker jag hålla i, smeka och prata med hans hand så ofta jag kommer åt. Det är inte handens fel att det blev som det blev!
På nyårsafton var H här, dock inte på kvällen utan vår numera vanliga tid, över dagen. God fika, mys, prat och lek. Skål i jättegod, alkoholfri dryck. Tydligen tänkt för barn, så den har säkert en föryngrande effekt på oss två skruttiga halvgamlingar!
Varför över dagen? Jo, så har det blivit för oss, eftersom jag har för smal säng för att vi ska kunna tillbringa någon längre tid där tillsammans. Tur ändå att den inte är bara 90. Det var det jag skulle ha, när jag skulle köpa ny säng för ett antal år sedan. Jag skulle nämligen vara och sova ensam resten av livet hade jag beslutat. Men försäljaren lyckades övertyga mig om att jag i alla fall behövde 105! Där kan H och jag mysa några timmar, även sova, men inte en hel natt, då våra gamla kroppar behöver mer rörelsefrihet.
Mitt 2010-slut innehåller också av halvny frustration, ett problem som måste lösas. Snarast! Jag har flera gånger på slutet blivit ute för att rullstolen inte går köra upp på rampen till bron. Inte ens om jag kliver av och går bredvid. Det är för brant och mina fantastiska (? I alla fall enligt killen på hjälpmedelscentralen) däck bara slirar, när de ska försöka ta sig upp på sluttningen. Jag har fått vänta tills det dykt upp någon stark granne som kunnat hjälpa mig! Arbetsterapeuten och kommungubben som beslutade att rampen skulle vara så kort och brant har ännu inte behagat komma med någon lösning. Jag för söker sopa och grusa, men det hjälper bara ibland. Hur ska jag våga åka ut igen?
* Jag måste berätta vilket förslag jag fick i stället för detta ord, som inte gillades av programmet. Ackumulatorprovare! Fantasifullt, måste jag säga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar