Besök och framtidsfunderingar

Besöket hos H i går gick bra! Det kanske verkar konstigt att jag är överraskad över det, men ingenting är självklart i min begränsade värld. Särskilt inte nu när det börjar bli varmare ute. Och när jag har förstått hur svårt det blir för mig att resa, särskilt med vissa av färdtjänstbussarna. Och jag kan inte välja. Detta är den gamla typen som är värst, för när solen ligger på fönstren blir det som en bastu. I de mindre, modernare bussarna är det tonade rutor i alla fall. Tydligen finns AC i alla typer av bussar, men i det gamla bussarna är det inte någon vits att köra den, enligt en chaufför som jag intervjuade häromdagen. Det är så korta sträckor och stora bussar. Fast jag förstår inte riktigt. För mig är det säkert stor skillnad att det är någonting som rör på luften, alltså att detta fläktar. Som tur var har jag återfunnit min kära lilla batteridrivna fläkt, som faktiskt kan vara till lite nytta.

Det kan förstås blir för varmt inomhus också, särskilt när jag måste ha byxor på mig, vilket jag aldrig har här hemma. Och om temperaturen är för hög. Max 20 men helst något grad lägre har jag här hemma. Ändå går jag alltid barbent här, i kjol. Då tycker väl någon att det kan jag väl göra när jag är ute och reser också, men det inte är så lätt, när jag ändå måste ha en stödstrumpa och dessutom tycker det är jättejobbigt att raka benen och de blir aldrig solbrända nu för tiden utan de är blå och vitrandiga med mörkare fläckar och jag skulle vara tvungen att ha strumpbyxor, vilket är ett helvete som jag övergav för länge, länge sedan. Jag klarar överhuvudtaget inte att ha kläder som sitter åt, dels på grund av jag blir varm, dels har jag någon allmän aversion mot det. Eller, det gör nästan ont när saker sitter åt. Och plastkläder är inte att tänka på, bortsett då från BH:n som jag faktiskt måste ha, när jag är bland folk.

Åter till saken: Det gick bra i går. Dels var det mulet, dels hade solen nästan redan gått ner när jag åkte. Sen hade jag faktiskt hållit på med mina kylklampar hela eftermiddagen och försökt kyla mig så gott det går. Att jag var så pigg hela tiden jag var där, trots att jag inte hade lyckats sova middag, måste nästan bero på det. Kylan betyder jättemycket för mig! Det slitigaste är nästan oron, försöken att ändå planera så att det ska fungera; sådant tar så jädra mycket kraft!

H var så fin och fräsch och när jag tog hans vänstra hand i min, tryckte han min hand! Ett ordentligt tryck! Dock kunde han inte släppa greppet. Inte så viktigt egentligen, tyckte jag, i alla fall inte så bråttom, för jag kunde gärna sitta där och hålla hans hand ett tag. Men det är i alla fall nästan utmaning, att få ”släppet” att fungera. En rolig sak är att när han nyser, kan den dåliga armen vifta till ordentligt. Inte helt ovanligt, enligt arbetsterapeuten. Eller om det var sjukgymnasten. Deras jobb går lite omlott, tycker jag.

Han går sakta men säkert korta sträckor med rullator, dock inte utan uppsikt än. Annars är det rullstol som gäller. Han sparkar sig fram med det friska benet, som nog är ganska starkt nu. Han får också varje dag stå ungefär en halvtimme i en speciell ställning för att stärka även det dåliga benet. Den träningen gjorde han när jag var där, och det var intressant. Trots att han bara stod, med stöd, så rann svetten av honom. Så jobbigt var det.

Det hade faktiskt gått bra i lägenheten också. Där kanske jag var lite väl pessimistisk. Jag tänkte förstås på den tiden jag försökte går där med två kryckor och inte fick komma emot eller stödja mig på några möbler, då det mest var högtalare, akvarium, TV och andra prylar som det inte är så lämpligt att lägga sin tyngd på. Och så var det trösklar och mattor. Sådant åker ut nu. Och en del möbler ska höjas upp, så han lättare kan ta sig i och ur eller av och på, till exempel soffan. Men det är inga stora saker som måste göras och nu är anpassningen beställd. Det kan ta tid, det vet jag, av egen erfarenhet, men det är väl också bra att han får vara på Rehab och träna ett bra tag till. Jag vet inte hur det är tänkt och det vet nog inte han heller, hur länge man brukar få vara där alltså, men det går ju inte skicka ut honom så länge hemmet inte är anpassat.

Det är ju lite svårt att prata något djupare i denna miljö eller genom stressiga och stökiga mobilsamtal, men jag tycker inte det verkar som han är så väldigt deppad och brydd över framtiden ändå. Han är ju inte den som brukar släppa fram sina känslor så lätt. Det känns i alla fall bra att han har fått bra kontakt i åtminstone en av vårdarna och att de faktiskt pratat lite djupare. Den dagen han kommer hem blir det nog i alla fall svårt. Som tur är har han släkt någorlunda i närheten som har tid och lust att hjälpa till.

Jag själv var, trots det trevliga besöket i går, ganska deppad imorse. När och hur och om, kommer vi att kunna träffas på ett vettigt sätt igen? Det blir sommar och då kommer jag inte alls att kunna ta mig någonstans. Här i min i grunden svala lägenhet kommer jag förmodligen att överleva en sommar till, men kanske måste jag ta hjälp nu. Jag har ju envist kört min stil ”kan själv”, men det innebär att min lägenhet inte är speciellt fräsch längre. Att göra fysiska saker när det är varmt är för mig livsfarligt, skulle jag vilja påstå. Att gå till toaletten är fysiskt! Det räcker och blir över! Jag kan nämligen inte svettas utan kokar! Och hjärtat har inte varit så där alldeles friskt. Eller det var väl en lögn, för de hittade inget fel nu när jag gjorde EKG igen, men jag har i alla fall vad jag tror man brukar kalla ”stresshjärta”. Det varvar upp väldigt ibland. Eftersom jag inte kan röra mig speciellt mycket när det är kallt heller, har jag en urusel kondition. Jag måste alltså snart ta hjälp med städning och jag hade faktiskt bokat med en privat städfirma, eftersom det just nu är billigare än genom hemtjänsten. Men jag klarade inte av att ha något mer (än färdtjänstresor) bokat nu, utan sköt upp det tills vidare.

De senaste åren är det H som var hälsat på mig, minst en gång i veckan. Jag har alltså inte varit till honom något alls. Han har fått göra rätt mycket när det gäller att fixa fika och sånt. Han kommer förstås att kunna ta sig hit, med färdtjänst, men även om min lägenhet är anpassad, är det vissa saker som inte kommer att fungera för honom. Och hur i hela friden ska vi ens om vi använder allt vi har av gemensamma krafter och förmågor, kunna få till något att äta eller fika? Pizza! Sallad! Men det börjar bli lite kärvt med våra ekonomier också, på grund av mobilsamtal, färdtjänstresor med mera.

Så jag undrar: Käre H, när kommer jag någonsin mer att får ligga tätt intill dig, med eller utan kläder, och kramas och mysa?

Jo, jag funderar just nu på att ringa Rehab och undersöka hur det fungerar med patienthotellet! Bra idé!? Törs jag? Det låter ganska snurrigt men vad sjutton, nöden har ingen lag och de får väl skratta åt mig då…