Oron, den odödliga

Igår var jag lite för fantasifull när jag trodde att H skulle kunna hälsa på mig i helgen. Framför allt var det dumt att tro att färdtjänst ingår i rehabiliteringen. Det gjorde det när sjukgymnast och arbetsterapeut var med, men för att åka själv måste han ha färdtjänstbevis, även om det handlar om en permis för att verkligen se vad han klarar på egen hand. Ansökan är gjord men än har han inget bevis. Alltså fick jag hälsa på idag igen och det gick ju bra. Men oron, den dumma, dumma oron, den tar så mycket kraft! Solrädslan! Värmeskräcken! Oron att jag ska fumla till saker strax innan färdtjänstbussen kommer. Dumma, dumma oro! Hm, dumma, dumma tant, du som oroar dig! Du bestämmer faktiskt själv! I princip.

Han som hämtade mig var min granne, som jag åkt med ett par gånger förut. Han visste att jag var rädd för värme så han hade kört lite AC redan innan jag körde ombord. Luften i bussen var jätteskön!

Resan var lugn och trevlig och även hos H var det riktigt svalt och skönt. Jag var pigg hela tiden jag var där. Vad gjorde vi? Vad pratade vi om? Vet inte men det var fullt upp hela tiden. De där timmarna gick jättesnabbt. Han hade haft flera besök förut på dagen, så han hade inte haft så mycket vila fast det var lördag. Han säger ibland att han blir trött av att prata också. Han sluddrar lite, lite och det är en ansträngning att försöka hålla den dåliga sidan av munnen på rätt köl. Han biter sig också ibland när han äter. Jag tänker dock inte mycket på att det är något fel på honom när vi sitter där och surrar. Såklart tröttar jag ut honom! Det är så mycket att fråga om och själv berätta. Även om det inte händer så mycket här, mer än att jag försöker städa.

H hade däremot flera nya saker att beskriva, t ex bassängträning och elektrisk stimulatia, heter det nog inte. Men i varje fall sätter en syster på plattor på den dåliga axeln, som det skickas ström genom. Då drar musklerna ihop sig så det fungerar som träning. Ungefär. Lite äkta träning ger han också axeln. Den blir helt förslappad, när han inte kan använda armen och detta är ett sätt att försöka hålla axeln någorlunda på plats. Bassängträningen var väl varm men bra. Jobbigt sen att komma upp i kylan och känna den tunga armen och det lite ostyriga benet. Sådan träning kan det bli nästa fredag igen.

Min hemresa gick också bra. Då var solen försvunnen, så det var onödigt lyxigt med en fin miljöbuss, med ännu bättre AC, vilket jag alltså inte behövde utnyttja. Att backa ner på den smala rampen när jag ska ut, går dock bara sämre för varje gång. Jag är helskraj och det är befogat. Det var den chaffisen så snäll och talade om sist jag åkte, att det är väl känt att det är svårt.

Jaja, oro är väl och förblir min följeslagare. Trots alla kloka böcker och olika terapier. Gestaltterapi är grunden och utan den hade jag nog inte suttit här. Den gjorde verkligen skillnad för mig. Så lite oro får jag väl se som en extra livskrydda. För faktum är – tvärtemot alla teorier – att hur mycket än jag oroar mig så går det bra. I princip.