En röd rullator

En sådan tingest kan för en person – till exempel en sådan som mig – vara en vacker och praktisk sak som underlättar livet. När nu livet blev som det blev. Utan den skulle jag inte alls ta mig fram så pass bra inomhus. Men det bästa av allt är nog att den har en bricka där jag kan lägga saker som ska fraktas runt i lägenheten och förhoppningsvis så småningom finna sig en plats.

För en annan person – till exempel en drygt 50-årig man som var frisk och normal för en månad sedan – kan det vara något mycket skrämmande, fult, otäckt…

Idag ska min H hem till sin lägenhet med arbetsterapeut med flera, för att se vad som behöver göras för att han ska kunna bo där igen. Då går han just med en röd rullator, som han fick igår, säkert samma typ som jag har, den lilla inomhusrullatorn. Tror han heter Oscar. Röd metallic, mycket vacker.

Lite vet jag redan vad H tänker och tycker om att visa sig med den, men jag får veta mer när jag besöker honom ikväll. Jobbigt tror jag det blir för honom. Roligt att se lägenheten igen, men svårt att tänka sig att bo där som handikappad. Allt man inte kan göra med en hand. För – så vitt jag vet – har det inte hänt så mycket med arm och hand än. ”Så vitt jag vet” säger jag för han kan vara en luring ibland också, kanske planera att överraska mig med något framsteg. Fast jag tror inte det. Dock har det varit svårt med kommunikationen i mobil i stökig omgivning, så det är nog en del jag inte vet.

För övrigt har jag redan tappat kontrollen över bloggen. Det är flera gånger nu jag varit säker att jag redan nämnt saker, men de finns inte. Kusligt. Hur ska det gå framöver då, när textmängden ökar?