Blandat en söndag morgon

Litet missförstånd blev det i fredags, när H och jag pratade i telefon. Kanske bredde jag på lite för mycket här om för snabb hemgång. Fast det var helt rätt att jag reagerade på de dubbla budskapen.

I går fick jag veta att han pratat med sin favoritvårdare och fått ett löfte om att vara kvar åtminstone ett par veckor. Hoppas bara han hade befogenhet att lova det. Att H skulle ut och handla vara rätt uppfattats av mig, men jag missade att arbetsterapeuten skulle följa med. Dock gör inte det så stor skillnad, eftersom han gått så korta sträckor med rullator hittills och bara inne på ett slätt golv. Åka buss, vilken vansinnig människa! Jaha, och så fortsatte jag att jag breda på men nu ska jag sluta med det ett tag. Allt känns ju mycket lugnare igen. Eller förresten, inget mer har blivit sagt om bostadsanpassningen, att den ska vara klar före hemgång. Hmm...

Det var ett trevligt och mysigt besök. Vi kan inte göra så mycket mer än prata, hålla handen, ta en liten tur med våra rullstolar, undersöka vad jag har med mig i väskan den här gången – nämen titta, ett par mysbyxor! - och prata lite till. Men det räcker långt. Det är så otroligt skönt att han kan prata! När vi sitter sådär någorlunda intill varann, fungerar det bra, om inte omgivningen är för stökig. Just nu var han till och med ensam på sitt rum, för hans tidigare rumskompis hade blivit flyttad, eftersom en ny person behövde platsen. Det är ett läge där personalen kan ha uppsikt, vilket kommer att behövas för den nya personen. Det låter lite oroväckande, men han hade alltså inte flyttat in än. Den tidigare kompisen störde då verkligen inte, han var bara mysig att ha där, tyckte jag. Och det är inte sagt som något dumt skämt, med anledning av att han inte kunde prata. Han var så glad och trevlig, trots sin situation. Så honom saknade jag.

Att ta mig dit börjar dock bli en skräck, eftersom jag orkar så lite. Och värmen stiger, om nu inte vulkanen hjälper mig hålla undan den. Ja, jag är mig själv närmast! Även denna gång tog jag det lugnt hela dagen hemma och kylde mig så gott jag kunde med mina mer eller mindre provisoriska kylattiraljer. Jag var ändå bara trött, trött, trött i både kropp och huvud. Det är alltid nervöst när jag ska gå med en krycka för att ta mig till och upp i rullstolen. Men när jag väl sitter i den känner jag att jag kan slappna av. Inte ett steg till på ett antal timmar, härligt!

Och på något konstigt sätt fungerade det åter jättebra hela tiden jag var på Rehab. Jag förstår inte riktigt, men måste nog börja fundera om det är något speciellt fel i min luft! Jag är ju nästan bara här, och har alltså inte mycket att jämföra med, så det här med Rehab är intressant. Visst, jag påverkas positivt av att kyla ner mig, men det märktes ju inte så länge jag var kvar här hemma. Och jag hade som vanligt byxor på mig, vilket skulle kunna bli för varmt, men nädå, luften var sval och härlig. Tyckte jag.

H klagade dock att det var varmt på hans rum. Det går ju åt väldigt mycket energi för honom att bara flytta sig lite grann i sängen eller ännu värre förflytta sig från säng till rullstol eller rullator. Han blir nästan svettig när han ska försöka krama min hand igen. Han lyckas alltid, i alla fall när jag har varit med, men det kräver en enorm koncentration och mycket vilja.

Idag… har jag heller inte mått så bra i min luft. Klockan är 11, jag var uppe ganska tidigt och hela tiden har det kliat utav bara den. Ansiktet, hårbotten, lite på ryggen. Av alla krämpor jag har är klådan det mest enerverande! Tror jag. För jag delar upp MS i delar, nu när jag resonerar. Fick jag välja bort hela MS skulle naturligtvis göra det och behålla den förskräckliga klådan.

Jag har haft klådan i flera år och läst och funderat, och kanske är det bara så kallad ”senil klåda”. Jag börjar bli gammal och har fått väldigt torr hud. Men det kan bero på andra saker, till exempel att jag inte har helt bra värden, när det gäller sköldkörteln. Jag har till och med lyckats få Levaxin, trots att ingen av de läkare jag pratat med på hälsocentralen tyckte att jag behövde det. Värdena är lite konstiga och på gränsen. Jag har emellertid en del andra tydliga symptom, till exempel låg morgontemp och ögonbryn som har tunnats ut, så jag borde prova. Men eftersom jag var så små marginaler och inte har något stöd här, har jag inte vågat ta dem!

Stöd finns, i allra högsta grad, via Internet. Vilka fantastiska människor, som delar med sig av sina upplevelser och kunskaper på forum, mailinglistor med mera. Men det är så fruktansvärt avancerat, det här med sköldkörteln, att det går bara mer och mer runt i mitt huvud. Och bara tanken att jag måste ta mig till hälsocentralen med jämna mellanrum för att testa värdena, gör att projektet faller för min del. Men tänk… tänk om jag skulle må mycket bättre om jag behandlade min misstänkta… vad det nu heter. Jag har alltså inte lärt mig namnet på de två tillstånden, så jag måste kolla nu… Hypotyreos heter det ena och det är när man har underfunktion. Det är då man kan få Levaxin. Hypertyreos heter det andra, vilket innebär överfunktion. Det finns mycket annat att säga om detta men det säger andra bättre, till exempel på Sköldkörtelsidan.

Förresten så har det inte kliat när jag varit på Rehab, fast de två sista besöken varit under den tid klådan brukar vara som värst!

Nu ska jag… städa lite mer. Vadå, inte städa på söndagar? Jag har trots allt lite energi, när jag suttit still en stund och innan solen börjar gassa på fönstren, så jag måste passa på!