Den gula nallen

Jag fick inte till den här titeln att börja på F, vilket hade varit snyggt. Förälskad kanske. Förälskelse i gula nallens vinnare. Lite väl kryptiskt.

Men det var så det var. Ett tivoli, lotterier, sommaren 1981. En kille och en tjej som just ”fått ihop det” efter att ha jobbat på samma ställe sedan 1975. På samma avdelning nästan lika länge. I varje fall jag hade varit förälskad på avstånd länge. Inget stort avstånd men vi var för blyga för att alls prata med varann. Åtminstone var jag för blyg. Jag tyckte ju han såg så spännande och läcker ut!

Det var en gemensam hobby som till slut förde oss tillsammans, våren 1980. På gott och ont. Passion och tjurskallighet och diverse problem. Stora problem, som vi inte kunde hantera. Sjukdom och oro. Jag var nog en sabla barnrumpa! Skulle fylla 25, men man kan tro det handlar om 17, högst! Så höll det inte länge heller. Denna första omgång.

Nallen. Den vann han alltså på ett lotteri den sommaren och jag fick den.

Folk gifter sig och skaffar barn för att få köpa en massa mjukdjur och andra leksaker utan att skämmas. Visst är det så? Jag är dock inte den som följer normerna, utan jag har skaffat mina leksaker – framför allt just mjukdjur – ändå. Fast jag oftast levt ensam och inte alls skaffat barn.

Jag har ledsnat och skänkt bort en massa djur – och köpt eller fått nya. Men nallen har funnits kvar i alla år. 28 år. Inte bara som en prydnad utan den har blivit kramad då och då, alltid med H i tankarna.

Och i drömmarna har Han återkommit, gång på gång. Inte bara vackra drömmar utan ofta svåra drömmar. Jag försöker nå honom, men lyckas inte. Vaknar och tänker. Minns. Det gör ont. Jag vet att det är något ouppklarat, anar nog innerst inne att vi måste ses igen. Ja, ses gör vi, men vi kan inte prata. I varje fall jag är fortfarande blyg. För honom, inte längre så blyg för andra. Personer som inte betyder så mycket har jag lättare att prata med.

Så kommer vi för nära varandra på en fest och det är kört igen. En kort period. Nya problem finns, och jag har för mig att vi var överens när vi skildes denna gång att det inte skulle funka. Minns så diffust. Men minns starkt känslan när vi kom för nära. Doften. Känslan av hans hud. Precis lika ljuvligt. Och precis lika hopplöst.

Åren går. Många år. En speciell händelse får mig att ta kontakt, trots rädslan för ”tredje gången gillt”. Den har i princip alltid funnits där när jag tänkt på honom, sen förra försöket, trots att det alltid varit så struligt när vi varit ihop.

Plötsligt har det gått åtta nya år, åtta år då vi hållit ihop, om än som särbos. Otroligt ändå. Jag hade rätt nyligen fått min MS-diagnos men min sjukdom var inte till så stora hinder i början när vi umgicks igen. Med åren har jag blivit sämre och det är förstås jobbigt. Han har fått sköta mer och mer när vi har träffats.

Och så får han en stroke.