Fortsättning, redan

Jag vet inte hur bloggen funkar, läsa instruktioner är inte min grej. Kommer jag inte på funktionen intuitivt är det en dålig blogg. Så det så.

Så nu provar jag att göra ett inlägg till idag och gissar hur det kommer att se ut.

Av mitt första inlägg framgår inte min gubbes nuvarande status, bara hur han funkade när han kom på akuten. Ungefär. Det var alltså en måndag, den 15/3. Ett par dagar senare var vänster arm helt lam; dock hade han känsel. Vänster ben var konstigt och han kunde/fick inte stå på det. Det fungerar visst ofta (?) så att den som fått en stoke blir sämre även sen han kommit under vård och fått behandling. Hur var det för övrigt tro? Alltså, jag var ju inte där! Av diverse orsaker, som jag kommer in på senare, besökte jag honom inte förrän på lördagen, den 20/3. Jo, jag kan nämna en orsak: En rumskompis fick magsjuka så han var isolerad någon dag. Som om det inte räckte...

I början hade jag mest tänkt positivt, då jag (förstås) hann läsa massor på Internet, bland annat om hur de som haft stroke kan få tillbaka sina förmågor. Och första dagen jag besökte honom var han så fräsch och fin där han låg att det kändes trots allt inte så svårt. Sen hade jag förstås inte fattat. Stroke, min gubbe? Sällan!

Efter sjukhusvistelsen, då han även fick börja träna lite, fick han komma på Rehab. Vilken tur, för det är ingen självklarhet i besparingarnas tidevarv. Redan den 24/3 var han på plats, vilket ändå inte var så kul, eftersom det blev påsk, en radda dagar med bara egen träning, som han i alla fall hunnit få instruktioner för. Och i och för sig besök varje dag, av släkten och av mig. Där fick han i alla fall snart veta att benet skulle det ordna sig med, men när det gällde armen gick det inte lova något. Så när jag började fundera på att blogga, kom bloggtiteln "Halta Lotta och den enarmade banditen" till mig. "Halta Lotta" återkommer jag också till. I varje fall hade jag alltså börjat känna på tanken att han kanske skulle förbli enarmad. Har du som läser provat på att vara enarmad? Jag har nu testat lite då och då och det är jävligare än man kan tro!

Nu till saken: Att jag fick så bråttom att fortsätta skriva nu beror på vårt telefonsamtal nyligen. Han berättade nämligen att han hade tränat med sjukgymnaster igen, med positivt resultat. Han hade fått gå runt ett speciellt bord, där han kunde stödja sig, och sjukgymnasten hade sagt att det såg jättebra ut. Det var någorlunda förväntat, men jag blev i alla fall jätteglad. Hon hade satt upp ett mål att han skulle kunna gå med rullator om två veckor! Tårarna började trilla lite lätt. Men när han sedan berättade att han hade lyckats greppa en diskborste med sin lama hand, då blev det nästan Niagarafall. Helt otroligt att det redan händer saker även med handen!

Jag ska bara berätta en sak till idag (…) För jag är faktiskt förkyld och ska faktiskt försöka skriva med hjälp av Voice Xpress, vilket inte är så lätt i detta tillstånd. Och jag är ganska slut. Prickarna inom parentes betyder att risk ändå finns att jag skriver mer, för jag är i grunden en skrivare, som har haft ett alltför långt uppehåll.

Hjärnan är helt okej! Hans alltså. Åtminstone vad man lyckats konstatera hittills. Och jag har absolut inte märkt något konstigt. Han läser och skriver och tittar på TV och pratar helt normalt, bortsett från lite problem med s- och scheljud. (det där ser konstigt ut men stavas tydligen så…)

Nu ska enben vila!