Övergivet barn och planer

Ibland känner jag mig som ett föräldralöst barn. Konstigt? Kanske lite konstigt att känslan dyker upp extra starkt ibland efter alla dessa år. Jag har ju faktiskt varit ett föräldralöst barn i snart 30 år. Barn, kanske någon undrar. Ja, jag tror att vi alla har kvar vårt/våra barn inom oss. Ibland ett övergivet barn, ibland ett kreativt barn. Det trilskna barnet dyker upp då och då, liksom det ilskna. Det kärleksfulla barnet och det kärlekstörstande. Just nu är jag ett ensamt och övergivet barn.

Samtidigt är det bara ungefär åtta år tills jag uppnår den ålder när min mor gick bort. Hon var ju bara barnet! Själv hade jag då den tanken att jag var vuxen och klarade hennes död, och bara ett år senare även min fars död, bra. Och farväl till vår gård. Visst blev jag deprimerad när allt var slut, men jag var ganska van att må dåligt. Först när jag många år senare började i Gestaltterapi, insåg jag att allt det där hade jag kvar att jobba med, för att eventuellt bli en lyckligare människa. Jag minns att gestaltterapeuten log lite överseende - absolut inte elakt, hon är en fantastisk terapeut - när jag berättade att mina föräldrar var döda, så dem hade jag inga problem med!

Jag har visst sagt att Gestaltterapin har gjort stor positiv skillnad i mitt liv. Tillsammans med en hel del annan terapi och behandling, till exempel rosenterapi och frigörande andning. Detta vidhåller jag, trots att jag sitter här och känner mig som ett föräldralöst barn.

Att sätta rubrik på ett inlägg är svårt. Jag skriver ofta väldigt fritt och texten slingrar sig eventuellt i en röd tråd, men ibland utan tråd alls. Dock är det mycket svårare att skriva med Expressen; jag kommer aldrig in i det där underbara flödet som jag kunde göra när jag skrev "för hand". Jag menar alltså på tangentbordet, med händerna. Jag kom in i ett annat tillstånd, ett helt underbart tillstånd som jag saknar något alldeles otroligt. Ändå har det gått hyfsat nu, sedan jag började blogga. Tyvärr blir det mycket småfel som jag ändå måste rätta "för hand" så det är inte så lättsamt som det borde vara och har jag då kommit in någorlunda i ett flöde, blir det avbrott. Det blir aldrig som förr. Men det är ändå jädra tur att jag fick låna en Voice Xpress av landstinget. Jag hade redan börjat kolla priserna, för jag var helt övertygad att jag måste köpa en själv och den är inte billig. När jag fick beskedet att jag skulle få låna den blev så glad att tårarna strömmade. Tänkt att inte kunna skriva alls! Så jag ska inte gnälla för mycket över den.

Nu hade jag i alla fall satt rubriken tidigt, för jag visste att det skulle börja med ”mitt barn” och att jag skulle gå vidare till ”planer”. Det handlar först och främst om planer för H:s del. Imorgon klockan 14 blir det nämligen ett planeringsmöte, där både läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator och kanske någon mer ska delta. Spännande och kusligt. Han ska alltså försöka ta sig hem på egen hand nästa helg, om man nu får färdtjänstbeviset. Men nu kommer de förmodligen att diskutera den definitiva hemgången också. Jag är nervös och det är säkert han också.

Ibland blir det allvarligare samtal mellan oss, som till exempel idag på telefon. Vi kom in på att vi tills vidare måste betrakta honom som enarmad. Han tog upp lite exempel på vad det kommer att göra för skillnad i hans liv. Och det handlar inte om några småsaker direkt. Det mesta han har gjort faller. Jobb, bilkörning (med den bil han har), fritidsaktiviteter. Akvariet kan han inte sköta själv. Städningen alltså. Tur i alla fall att han är filmfantast. Musik är också viktigt för honom, liksom för mig, och vi har himla kul ihop när vi sitter här och ”Youtubar”. Läsa går också bra och det gillar han. Men allt annat…

Sen undrar jag om det blir lika bra träning sedan han kommit hem. Han kommer att måste åka färdtjänst till Rehab för att kunna träna vissa saker. Antalet färdtjänstresor är begränsat och det blir dessutom väldigt dyrt, tycker jag, eftersom man betalar en månadsavgift, förutom kostnaden för varje resa. Inte så dyrt som att ha bil förstås, men då jobbade han. Och kanske måste han betala för någon hjälp också, typ hemtjänst.

Egoistisk (?) som jag är undrar jag förstår om vi alls kommer att kunna träffas framöver. Fast jag tror förstås att han också funderar över det. Men ibland tappar jag självförtroendet och tycker att jag kan ju inte vara så mycket att ha. Och jag blir ju allt mindre att ha, eftersom jag blir sämre. Jag har inte orkat ställa fram fika ens på senare tid när han varit här. Och när det blir sommar avtal krafterna ännu mer. Hm, var det inte jag klagade på honom nyligen, att han inte ansåg sig själv vara värd något? Det låter som det skulle behövas mer Gestaltterapi här. Tack, mer än gärna, men det tillåter inte kassan numera.

Sorgligt, sorgligt! Fast jag vet att lyckas vi komma tätt intill varann igen, infinner sig den stora lyckan för mig i alla fall. Jag känner den även när vi sitter intill varann i våra rullstolar på Rehab och jag håller hans hand eller lutar mig intill honom en stund. Men det är så små, korta ögonblick. Jag saknar den stora närheten så! Och det är inte mest sex jag syftar på utan helt enkelt närhet. Kroppskontakt.

Jag undrar verkligen över meningen med allt det här. En mening finns det, det är jag övertygad om, men den kommer jag knappast att förstå i det här livet. Och vissa tror inte på fler liv, men det ska jag inte gå in på idag, bara kort säga att olikheterna kanske är det som gör ett förhållande spännande och hållbart. Bor man dessutom inte ihop kan det bli ännu mer spännande; en fest varje gång man träffas.