Kryckgång och brand

Först en kort sammanfattning av dagen, sen får vi se hur långt jag kommer.

På Rehab har en stilig man gått 60 meter med en krycka!

Här har en mindre stilig tants ansikte brunnit och brinner lite än, när jag börjar skriva.

Vad vill jag nu säga med det? Att jag har det mycket värre? Nädå, att jag är gnällig nu speglar nog mest det faktum att jag börjar skriva lite för tidigt. Klockan måste nog bli 22 innan jag börjar må lite bättre. Men det var skönt också i dag när jag var ut. Kallt och soligt. Och där har vi nog en del av problemet. Jag har haft solallergi, om det nu finns något som heter så, och är fortfarande känslig för sol, särskilt nu sedan huden blev så torr förstås. Sol och vind dessutom, det kan ta rätt hårt. Men å andra sidan händer det att det kliar lika illa utan sol och vind.

Jag kan i alla fall glädja mig åt att det går framåt för min H. Helt otroligt egentligen, han har ju knappt lärt sig gå med rullator än och så går han med en krycka! Nu ligger han nog ganska illa till för hemgång i alla fall, eller hur jag ska uttrycka saken. Jag tror nästan att det börjar kännas mer möjligt för honom också, om man bortser från handen förstås. Och det är ingen liten grej. Dessutom fick jag höra idag att det går väldigt trögt med ansökan om bostadsanpassning, värre än jag kunde tro. Papperen har knappt börjat vandra än och de ska vandra fram och tillbaka mellan ett antal ställen, innan ansökan är framme hos kommunens handläggare. Sen ska han godkänna och försöka få tag på hantverkare, vilket inte lär vara så enkelt. Så jag förstår inte riktigt hur det här ska gå.

Jag behöver också ansöka om mer bostadsanpassning, men jag betvivlar att jag får igenom min aktuella önskan. Det går nog helt enkelt inte genomföra. Jag hade fått markiser men behövde motor på en av dem och det fick jag ordnat i höstas. Ingen hade diskuterat saken med mig, men de bytte ut markisen, mot en helt annan modell. Jag såg på en gång att det inte skulle fungera, för det är en stor glipa där solen gassar in flera timmar på eftermiddagen. Och i kombination med att vi fick fönstren bytta här och jag därmed fick persienner på insidan, släpps det in väldigt mycket mer värme mot förut. Jag blir så ledsen! Jag försökte ta kontakt med min arbetsterapeut för en tid sedan, men när jag fick höra att den ordinarie var sjuk, orkade jag inte mer. Det gick bra förut att byta arbetsterapeut stup i ett, men nu när jag blivit sämre kände jag att jag inte orkar börja om på nytt gång på gång. Så då ger jag upp.

Men jag ska nog kontakta min kurator och åtminstone prata om allt. Allt! Allt? Ja, då får jag be henne boka in en heldag, minst. Även om jag skulle försöka hålla mig till det som är mitt, bara mitt, skulle det bli massor. Och det är omöjligt att hålla H utanför, för han är en viktig del av mitt liv. Mycket viktig! Dessutom hade han också henne som kurator, när han var på sjukhuset, så hon har träffat honom. Det är ju lite humor, mitt uppe i allt elände. Jag mailade en del till henne den första tiden, inte med något krav på svar, utan mest för att skriva av mig. Det var okej för henne. Skönt det! Nu har jag bloggen, men den är ganska tyst, på gott och ont.

Apropå det, så är det väl dags att tänka efter varför jag skriver här, varför jag inte skriver i min egen, privata dagbok. Det har jag gjort i många år, skrivit datadagböcker, och det har varit väldigt skönt. Men jag har inte riktigt blivit vän med Xpressen, fast det känns bra nu när jag skriver. Jag tycker dock det är omständligt att sätta på den och sätta på lurarna och framför allt kan jag inte lämna den på om jag så bara ska gå på toaletten. Den hänger sig nämligen och jag tycker inte om att lämna datorn så, med en CPU som jobbar till 100 %. Alltså måste jag stänga av den så fort jag reser på mig. Toalettbesök kan i sig ta en stund, men framför allt finns en risk att jag gör en avstickare till köket och blir kvar där ett bra tag. Och då står den stackars datorn här och sliter till ingen nytta.

Nu är det i och för sig mitt eget fel att den hänger sig, för den är anpassad till Microsofts produkter och jag är inte anpassad till deras produkter! Här körs Firefox, Thunderbird, Total Commander, VLC och annat smått och gott… som inte Xpressen gillar. Jag hade inte tänkt köra Word heller, för det finns så bra gratis alternativ, men det blev jag tvungen till. Den skriver bra i Word men jag avskyr det nya stuket.

På grund av alla mina ej MS-program trilskas alltså Xpressen och det har inte blivit av att jag startat den för mindre projekt, även om det är urjobbigt att skriva mer än enstaka ord utan den. Men nu blir det av, när jag bloggar. Vilken bra idé alltså. Eller? Jag ska vara anonym, men vill samtidigt synas. Jag lägger ut små trådar för att folk ska hitta mig, till exempel sådana som söker på "Stroke" eller "multipel skleros". Eller förresten, det kanske inte fungerar så. Det kanske bara är för min sida det fungerar som ”sorteringsmärken”.

Men visst vill jag bli hittad. Det är H som inte vill bli hittad! Jag har haft en hemsida förut, där jag skrivit om min sjukdom, så jag är inte blyg. Och jag uppskattar när andra skriver om sina Multipla Skleroser och andra krämpor. Det är intressant och nyttigt att se hur andra klarar sig.

”Och nu kom jag på en sak. Det fanns en fråga någonstans om det skulle gå sätta på mig i Google. Och där svarade jag… Jag har, mat svarade jag defekt bättre effekt.”

Det där skrev Xpressen och eftersom det blev lite kul får det vara kvar. Jag översätter:

”Och nu kom jag på en sak. Det fanns en fråga någonstans om det skulle gå söka på mig (bloggen alltså) i Google. Och där svarade jag… Ja, vad svarade jag.”

Det sista tillkom på grund av mitt fnissande i mikrofonen när jag läste vad Expressen skrev!

Nu, klockan 21.34, lever jag igen och ansiktet har svalnat. Som avslutning, åter till kryckan en stund. Mm, inte så dumt alls, för då närmar det sig i möjligheter att han kan ta sig hit och röra sig i min lägenhet snart! Mmmm, kanske kan vi båda ta oss in i mitt lilla sovrum! Nej, jag menar inte så i första hand. Jag menar, ligga tätt intill igen, för första gången sedan söndagen den 14 mars 2010. Den sista konstiga dagen då H verkade helt frisk och vi sov en stund, närmare än någonsin. Fullkomligt ovetande om vad som försiggick i honom och vad som väntade.