Förvirrat värre!

En förkyld dag, onsdag den 7 april 2010 börjar jag blogga! När jag slutar får vi se. Jag är inte längre direkt den som kan hålla igång mina projekt. Om jag någonsin varit det. Minns inte riktigt…

Jag städar bland meddelanden på Facebook och läser som svar till en kompis den 6 mars att just då väntade jag på min kille/gubbe/särbo. En vanlig lördag, trodde jag. Inte anade jag att det var sista lördagen av den typen. Den gamla vanliga typen sen ett antal år. Söndagen därpå, den 14 mars, fick jag också besök. Vet inte just nu riktigt varför vi sköt upp lördagsbesöket till söndag, men vi gör så ibland. En frisk och fin och normal gubbe var hos mig. Vi pillade på min nya kamera, fixade mat, kollade på Youtube, bråkade lite men somnade så småningom tillsammans, tätare ihop än någonsin. Sams. Mysigt.

Inte anade jag. Inte anade han. Eller gjorde han?

När vi pratade via Skype på måndag morgon och han nämnde de konstiga fenomenen igen, de han faktiskt hade nämnt redan på fredag morgon utan reaktion från mig, visste vi båda: Stroke! Han är inte den som vänder sig till vården, men då hände det saker, om än fel väg och lite för långsamt.

Det sägs att vi inte ska fundera över ”om”. Fast det gör vi ibland ändå. Om han ringt vid första lilla tanken – för han hade tydligen ändå tänkt ”stroke” redan på fredagen. Eller till och med torsdag kväll. Om jag tänkt lite längre, att misstänkt stroke är lika med 112 och inte hälsocentralen, som – kanske tyvärr – råkade ha telefontid just då. Om han lite senare tänkt lite längre, att ännu mer misstänkt stroke är lika med 112 och inte gå hem från hälsocentralen först och fixa och hämta saker och ringa en släkting för skjuts till akuten. Om… Kurator med flera försöker förklara att det ändå inte hade påverkat förloppet men det vete fan.

Nåväl, han tog sig till akuten, men även där gick det för långsamt. Han verkade ju helt frisk! Symptomen var bara lite problem med koordinationen av händerna och aningen sluddrigt prat. Inget av detta hade dock märkts på söndagen, när vi var tillsammans. Mycket konstigt.

Åter till dagen idag ett tag. Förvirrat, ja! Fattar inte att det gått så lång tid sen han åkte in. Drygt tre veckor. Ibland har jag trott att jag varit normal den här tiden – eller rättare sagt ungefär som vanligt, vilket inte alls innebär normal – men nu inser jag hur förvirrat och konstigt jag och allt varit.

Men mitt uppe i alltihop är idag en vanligt ovanlig dag, när jag är förkyld och kommer att få hem en ny tvättmaskin. Det känns lite absurt...

Fortsättning följer, förhoppningsvis.